Therese Guovelin: Kompetenspolitiken i Sverige måste hålla samman

1 oktober infördes ett nytt och unikt system för omställning – utformat av arbetsmarknadens parter och staten – som inkluderar nya omställnings- och kompetensstöd och det nya omställningsstudiestödet. Detta är stora reformer som stärker löntagarnas omställningsförmåga. Men det finns mycket kvar att göra.

Jobb skapas, försvinner och förändras hela tiden. Detta medför kontinuerliga omställningsbehov för löntagarna som måste mötas med förbättrad omställningsförmåga. Förändringarna beror främst på att klimatomställningen och digitaliseringen driver på strukturomvandlingen i högt tempo. Men även politiska beslut, exempelvis avregleringar av arbetsrätten och höjningar av pensionsåldern, ökar omställningsbehoven. Detsamma sker när arbetsgivarna använder slimmade organisationer och så kallade precisionsbemanning med korta visstidsanställningar, deltider, hyvling och inhyrd personal.

Det finns knappast något yrke där den grundläggande gymnasieutbildningen räcker hela arbetslivet – det gäller att bibehålla relevanta yrkeskunskaper och kunna visa att man har rätt kompetens. Därför likställer vi omställningsförmågan med det livslånga lärandet.

Länge har omställning varit synonymt med stöd till uppsagda och arbetslösa. Genom att utgå från det livslånga lärandet breddas perspektiven till att också inkludera förberedande insatser som ökar beredskapen för framtida förändringar.

Trots de förbättringar som nu görs så kvarstår flera hinder för det livslånga lärandet. Ett allvarligt problem är att de med störst omställningsbehov ofta ges sämst möjligheter till kompetensutveckling och vidareutbildning. Det gäller framför allt arbetare, och i synnerhet de med otrygga anställningar.

Insatser för att stärka möjligheterna till livslångt lärande har försvårats av att det saknas en tydlig bild av var och när detta lärande sker. Det skapar en otydlig ansvarsfördelning som hämmar en sammanhållen kompetenspolitik, och försvårar samverkan mellan olika aktörer. Därför efterfrågar vi en konkret kompetenspolitik som spänner över flera politikområden, däribland arbetsmarknads-, utbildnings- och näringspolitiken. Kompetenspolitiken behöver ta ett långsiktigt ansvar, vilket förutsätter ett fortsatt samarbete mellan parterna, staten och kommunerna.

I en ny rapport presenterar vi därför en sammanhängande bild av det livslånga lärandet och dess olika delar. Till varje del finns förslag på hur parterna, staten och kommunerna kan stärka lärandets olika delar. I korthet handlar det om:

Gymnasieutbildningen lägger grunden för det livslånga lärandet. Åtgärder krävs för att fler elever ska nå målen och ta en gymnasieexamen. Vuxenutbildningen blir allt viktigare för vidareutbildning och omskolning. Det behövs fler utbildningsplatser, inte minst inom yrkesvux och yrkeshögskolan. Förbättra också möjligheterna till deltids- och distansutbildningar.

Lärande i arbetet utgör den största delen av det livslånga lärandet. Arbetsgivarna har ett ansvar att säkerställa att alla anställda oavsett anställningsform får del av personalutbildning och utvecklande arbetsuppgifter.

Ett samhälle som inte rustar människor för förändringar på arbetsmarknaden skapar rädsla inför framtiden.

Validering är viktigt för att synliggöra alla former av lärande. Det gäller inte minst för arbetare vars lärande och faktiska kompetenser sällan dokumenteras. Ge relevant myndighet ett permanent ansvar för validering. Det måste också finnas ett tydligt ansvar på regeringsnivå eftersom validering spänner över flera politikområden.

Den aktiva arbetsmarknadspolitiken har förlorat mycket av sin kraft. Femdubbla antalet platser inom yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning. Samtidigt behöver fler arbetslösa få möjlighet att studera inom reguljär vuxenutbildning med bibehållen arbetsmarknadspolitisk ersättning. De nya jobben växer inte alltid fram där de gamla försvinner. Förbättra möjligheterna att pendla eller flytta till orter där nya jobb växer fram. Detta kräver stora infrastrukturinvesteringar och fler billiga bostäder. Vi vill även återinföra flyttbidraget till arbetslösa.

Utbildning och kompetensutveckling utgör ett av samhällets viktigaste fundament. Löntagarnas omställningsförmåga är avgörande för en arbetsmarknad som vill präglas av full sysselsättning. I tider när många länder står inför stora och snabba förändringar blir förmågan till snabb och trygg omställning en viktig konkurrensfaktor.

Arbetsmarknaden är mer tudelad än på länge: det råder stor brist på arbetskraft och kompetens, inte minst inom många LO-yrken, samtidigt som arbetslösheten är hög. Om inte omställningsförmågan stärks för alla, och i synnerhet för dem med störst behov, riskerar förändringarna på arbetsmarknaden att vidga klyftorna i samhället. Ett samhälle som inte rustar människor för förändringar på arbetsmarknaden skapar rädsla inför framtiden. Då byts acceptansen för strukturomvandlingen och klimatomställningen mot ökat motstånd. Det vore mycket olyckligt.

Therese Guovelin är LOs förste vice ordförande.