”Tack för demokratin ANC, men nu vill vi ha jobb!”

Sydafrika går till val idag. ANC väntas vinna men partiets starka ställning utmanas allt mer.

AiP besökte Sydafrika och träffade ANC-ledningen inför det förra valet 2014 och diskuterade fattigdomsbekämpningen, korruptionen och de kvarvarande klyftorna som underminerar ANC:s trovärdighet.

–  De är tacksamma för ANC. De säger tack för demokratin, men nu vill vi ha jobb, som ANC:s biträdande partisekreterare, Jessie Duarte, uttryckte det.

Läs reportaget här.

Johannesburg december 2013

Jessie Duarte, ANCs biträdande partisekreterare, lämnar partistyrelsens möte på nionde våningen i partihögkvarteret i Johannesburg för att ge en intervju till svenska vänner.

– Det här är vår svåraste tid för vi försöker klämma fram ett valmanifest som tillfredsställer alla, säger hon.

Valmanifestet ska presenteras 11 januari vid ANCs valupptakt. Duarte, 60, var tidigare assistent till Nelson Mandela. Det är en dryg vecka före Mandelas bortgång. Högkvarterets
entré har ett stort skynke med texten ”Get well Tata Madiba – We love you”.

Ännu är det valet i maj som upptar partiet. Sydafrikanska Metalls, Numsas, ordförande har på morgonen meddelat sin avgång. Numsa är kritisk mot delar av regeringens nationella
utvecklingsplan. Vid en extrakongress 16–19 december förbundet diskutera om
det ska hoppa av sydafrikanska LO, Cosatu.

Pressen är full av spekulationer om huruvida ANCs valallians med Cosatu och kommunisterna SACP kommer att hålla och om partiet klarar 60 procent i valet.
Håller ANC på att tappa sin historiska position?

– Jag hoppas ni berättar vår goda historia också, säger Duarte väl medveten om att det finns två sidor av myntet.

– De stora saker vi har gjort och de saker vi inte har klarat av.

ANCs generalsekreterare Gwede Mantasche upprepar som ett mantra upprepar partiets valbudskap när han skakar hand:

– We have a good story to tell, we have a good story to tell, säger han och rycker tag i armen och överraskar med en brösttackling.

Han berättar att det nya nätverket Progressive Alliance, som S i Sverige stod som första värd för, inte föll i god jord på hemmaplan. ANC fick krishantera och bedyra att partiet inte bildat förbund med högerpartier.

Dagen innan har vi varit på valmöte med kommunistpartiet som kampanjar för ANCs
kandidat i ett fyllnadsval i East Rand, en fattig förort till Johannesburg. 14 busslaster
med valarbetare i röda t-shirts med hammaren och skäran möter upp. Det blir sång och dans men också långa och bitvis rätt sega tal innan den röda armadan ger sig iväg för att knacka dörr i området.

På ena sidan ligger de nya statliga bostadshusen, på andra sidan fältet de kvarvarande
kåkstäderna. Mandla, en av SACPs toppmän i distriktet, kör oss ut och visar runt. Han säger att han är stolt över att han fick rösta 1994, som 21-åring, och att han är kritisk mot dem som i dag hoppar av ANC-alliansen, eftersom arbetet inte är slutfört.

– Vi glömmer inte var vi kom ifrån. Jag älskar det här området, säger Mandla som har många släktingar kvar men själv har gjort politisk karriär.

Vi knackar på hos en familj som bor tio personer i tre generationer i två skjul med vardera ett rum och kök. Ingen har fast jobb, men familjen får nu mera åtminstone socialbidrag för barnen. Det är 16 miljoner sydafrikaner som i dag får någon form av socialbidrag mot 2,6 miljoner 1994.

När vi lämnar East Rand med bil åker vi förbi en stor reklamskylt från ANC med budskapet att över tre miljoner bostäder, så kallade RDPhus (Reconstruction and Development
Programme), har byggts åt de fattiga sedan befrielsen.

3,3 miljoner hus motsvarar 600 varje arbetsdag för ANC-regeringen. Det är ingen dålig
siffra. Takten framöver ska vara 100 000 RDP-hus per år. Men samtidigt fortsätter urbaniseringen i hård takt så behoven ökar. Det gör att kåkstäderna
blir kvar. Får du ett hus av staten så behåller du plåtskjul inom familjen eller hyr ut det, förklarar Mandla.

Alla hushåll med en inkomst under 3 500 rand (2 200 kronor) i månaden har rätt till bostadshjälp. Men 2,3 miljoner människor väntar ännu på sitt hus, enligt en officiell siffra.
Hälften av landets hushåll lever på en inkomst under 577 rand (360 kronor) i månaden
per person. ANC påpekar att mer än halva statsbudgeten går till fattigdomsbekämpning.

ANC kommer att trycka på värderingarna i valet, säger Jessie Duarte på partihögkvarteret.

– Kan vi vidmakthålla att man röstar utifrån ett värderingsperspektiv? Är vi som avsändare trovärdiga? säger Duarte.

– Alliansen formades för att bekämpa marginaliseringen av svarta. Ett bärande element i detta finns ännu kvar. Det är en samverkan som är en konsekvens av realiteten i samhället, säger Joel Netshitenzhe, chef för Mapungubwe Institute for Strategic Reflection, som forskar i hur Sydafrika kan kombinera tillväxt och social utjämning.

Netshitenzhe var förre presidenten Thabo Mbekis politiska samordningschef och dessförinnan Nelson Mandelas kommunikationschef. Han sitter fortfarande i ANCs exekutivkommitté, men har lämnat dagspolitiken.

– Utmaningen kommer när skillnaderna når en nivå där ledarskapet i facket Cosato och ANC inte förmår att strategiskt definiera och följa ett ”minimum vänsterprogram”, och inte tillåta detaljer att skapa problem.

I 2014 års val vill ANC föra en närmare dialog med väljarna med en mer nedtonad retorik. Lite som ett lokalval på nationell nivå, berättar Jessie Duarte.

Den kvardröjande fattigdomen, de ökande klyftorna, korruptionen och de problemen att få den offentliga servicen att fungera, de politiska besluten verkställda, är fakta. Men utmaningarna som ANC ställdes inför 1994 var så stora att det knappast är förvånande. Och det finns enligt ANC även kalla fakta som visar på framstegen.

Det gäller för ANC att inte blunda för problemen, erkänna misstagen som gjorts, men samtidigt visa på framstegen och staka ut vägen framåt.
– Väljarna vet vad de har rätt till. De behöver inte mer löften vi inte kan hålla. Det är inte stora ord som behövs, säger Jessie Duarte.

”Vi måste alla kommunicera våra prestationer och bevisa för folket att vi inte har förrått
deras mandat”, som president Jacob Zuma formulerar det i ett öppet brev till
medlemmarna.

Valfrågorna är givna. Duarte rangordnar dem: 1. jobb, 2. bostäder, 3. hälsa 4. vatten, 5. utbildning, 6. korruptionen, 7. transportkostnader, 8. offentlig service.

Frågorna är i stort sett desamma sedan 1994 då Nelson Mandela och ANC lovade ”A better life for all”.

Programme RDP 1994 är det i dag NDP, National Development Plan, som är den politiskt
heta förkortningen. Denna politiska färdplan till 2030 är antagen i stor politisk enighet, men facket gillar inte flera punkter i den. Mandelas död gör att det blir ytterligare
fokus på vad som har hänt under de 20 åren sedan 1994.

ANC har inför valrörelsen identifierat 18 politiska frågor, listat vad partiet har åstadkommit sedan 1994. Till varje fråga har bifogats ”Answers to tough questions”.

ANC räknar med tuffa frågor. Det är ovanligt många unga som får rösta för första gången i nästa års val. Samtidigt är det symboliskt att dessa förstagångsväljare, ”frihetens generation”, har vuxit upp under demokratin och ANC:s styre och inte under apartheid. Samtidigt är 25 procent arbetslösa i landet, var tredjeung. Men det är bara siffror på aktivt arbetssökande.

Jessie Duarte talar öppet om den växande vänstervåg som försöker utmana partiet. Det är främst de fackliga men även de unga.

– Jag tror inte att de är så många, men de gör mycket oväsen.

Mest oväsen gör Julius Malema, den populistiske tidigare ordföranden i Ungdomsförbundet, som startat partiet EFF, Economic Freedom Fighters.
Anhängarna klär sig militaristiskt i röda baskrar och skanderar ”Radical Change”.

EFF:s program för nationalisering av gruvindustrin och tvångsinlösen av vitas landegendomar lockar otåliga ungdomar.

– Han använder N-ordet, säger Joel Netshitenzhe, chef för Mapungubwe Institute for Strategic Reflection som forskar i hur Sydafrika kan kombinera tillväxt och social utjämning.

N som i nationalisering, något som ANC avfärdat, partiet vill ha fortsatta utländska
investeringar.

Netshitenzhe var förre presidenten Thabo Mbekis samordningschef och tidigare Mandelas kommunikationschef och har varit med och utarbetat den nationella utvecklingsplanen.

Han anser att ”splittringen” inom ANC-familjen är naturlig.

– Uppkomsten av EFF, även om den skedde i konflikt inom ANC, är inte negativ i det stora hela. Det finns en väljargrupp där ute i samhället som tror på den. Om EFF engagerar många unga människor att delta i politiken, i stället för att överge politiken, så bra – det innebär att de representerar en legitim åsiktslinje, säger Netshitenzhe.

Just nu pågår registreringen av väljare inför valet. Det är fortfarande 1,1 miljoner unga väljare som ännu inte har registrerat sig.

ANCs ungdomsförbund lades ned när Julius Malema uteslöts 2011 efter en rad kontroversiella uttalanden. Nu är Youth League precis på väg att återuppbyggas under provisorisk ledning av Bandile Masuku.

Masuku tillstår att Youth Leagues uppdrag i valet främst blir att bemöta Malemas EFF.

– Men jag kommer inte att ta några tv-debatter med honom, säger Masuku.

Symboliskt men även reellt är det viktigt att visa att det finns en ny generation ANC, de som ska leda landet 2030.

– Om vi inte bidrar med nya idéer så kommer ANC att stagnera, säger Bandile Masuku.

Med ökad utbildning kan också lokalpolitikerna, de för

korruption så kritiserade councellors, bli bättre och den offentliga förvaltningen mer effektiv. Bandile Masuku är läkare i Soweto. Men här finns stora brister än i dag. ANC fick ta över makten med ett helt outbildat folk. Korruptionen är en realitet.

– ”Regerandets synder” är ett kritiskt problem för ANC. Människor engagerar sig även i ANC inte för att de vill verka för ett bättre liv för hela samhället, utan för deras personliga
vinning och avancera för att bli utnämnd till councellor. Du går då från arbetslös utan inkomst till medelklass, säger Joel Netshitenzhe.

– Att styra blir då enda möjligheten till ett gott liv. Några kommer att försöka sko sig så
mycket som möjligt före nästa val. Om jag ska avancera till toppen av ANC krävs en valkrets, med ”fotsoldater” på fältet. Om dessa fotsoldater gör märkliga saker kommer jag
inte att ta itu med dem för att jag riskerar min egen position på nationell nivå.

Netshitenzhe påpekar dock att 70 procent av korruptionsfallen upptäcks av myndigheterna och institutioner som är tillsatta för att hantera korruptionen.

– Det förekommer försök att underminera dess arbete, men institutionerna existerar och är skyddade av konstitutionen.

I somras upptäcktes att ett företag som skulle distribuera skolböcker till fattiga grundskoleelever i KwaZulu Natal-provinsen i stället brände upp böckerna.

Den historiska befrielseinsatsen och korruptionen, behovet av toaletter och införandet av biltullar – det är den bredden ANC har att adressera i valet. Det är inte bara de fattiga utan även den växande medelklassen som ställer krav, där varannan i dag är svart.

Klyftorna har ökat, och de är fortfarande svart-vita, men samtidigt har de svartas glastak
försvunnit.

– Mina döttrar går nu som den första generationen svarta på universitetet, påminner ANC:s kommunikationschef Jackson Mthembu.

700 000 fler går på universitetet jämfört med 1994.

– Det är en utmaning för oss att bara 60 procent av medelklassen röstar på ANC, säger Jessie Duarte, en siffra som få S-partier världen över skulle definiera som ett problem.

– Vi har skapat ”bra problem”. De är tacksamma för ANC. De säger tack för demokratin,
men nu vill vi ha jobb.