Debatt: Svensk demokrati måste bli effektiv igen

Den innevarande mandatperioden har präglats av det svåraste parlamentariska läget i mannaminne. En budgetproposition har fallit, ett extra val har aviserats men aldrig realiserats, Decemberöverenskommelsen har ingåtts och brutits, hoten om misstroendeförklaringar mot enskilda ministrar har haglat.

Viktiga förslag om vinst i välfärden och förbud mot utförsäljningar av universitetssjukhus blockeras av riksdagen. Genom en blandning av skicklighet och motståndarnas oförmåga har statsminister Stefan Löfven ändå kunnat regera och fått en hel del gjort. Men risken är stor att det blir minst lika svårt nästa mandatperiod. Framtiden för förutsättningarna att regera Sverige ter sig osäker.

Risken med ett läge där det är svårt att regera är att människor förlorar tilliten till demokratins förmåga att leverera relevanta beslut. Om samhällsproblem inte kan åtgärdas för att det inte går att skapa majoriteter eller för att olika block blockerar varandra förlorar medborgarna tålamodet. I förlängningen hotas folkstyrelsens anseende. Det finns därför anledning att fundera över vad som kan göras för att återställa förutsättningarna för ett effektivt regerande.

Man brukar säga att Sverige är en demokrati. Så är det naturligtvis, men det finns mer att säga om saken. Den norske statsvetaren Jon Elster har föreslagit en mer sofistikerad modell för att beskriva hur ett demokratiskt land styrs. Modellen har tre värden: demokrati, konstitutionalism och effektivitet.

Med demokrati avses i modellen majoritetsstyre och allmän och lika rösträtt. Effektivitet innebär statens förmåga att fatta och genomdriva beslut. Med konstitutionalism avses maktdelning (till exempel mellan valda organ och domstolar) och individuella fri- och rättigheter som inte får kränkas.

Alla dessa värden – demokrati, konstitutionalism och effektivitet – behövs i demokratin. Men här finns en målkonflikt: Det går inte att skapa ett styrelseskick som fullt ut tillgodoser alla dessa tre värden samtidigt. Starka domstolar som skyddar långtgående individuella rättigheter kan minska effektiviteten i beslutsfattandet och utgör en begränsning av folkstyret.

En regering med långtgående befogenheter att fatta effektiva beslut är en utmaning för både folkviljans genomslag och rättsstatens principer. Ett fullt genomslag för folkstyret – till exempel genom återkommande folkomröstningar och utan spärr mot småpartier i riksdagen – innebär att det blir svårt att fatta effektiva beslut. Balansen mellan dessa tre värden är avgörande.

Jag menar att den kris som nu hotar den svenska demokratin kan beskrivas som en brist på effektivitet. Flera olika processer har bidragit till att göra det svårare att styra riket. Det handlar till exempel om att EU sätter och att domstolarna fått större möjligheter att underkänna demokratiskt fattade beslut, men också att det är svårare att bilda kraftfulla regeringar som får sina förslag genom riksdagen.

Hur kan då demokratins effektivitet återvinnas? Jag har några förslag.

1. Sveriges valsystem ger många partier och en komplicerad regeringsbildning. Principen att partier som får minst fyra procent av rösterna ska få precis samma representation som sin röstandel ger den effekten. Genom att höja fyraprocentsspärren och ta bort utjämningsmandaten gynnas de stora partierna och gör det enklare att bilda livskraftiga regeringar.

2. Riksdagens regler bör förtydligas för att underlätta ett effektivt beslutsfattande. Genom att partier kan rösta på ett annat förslag än sitt eget efter att det egna förslaget fallit skapas möjligheter att manipulera beslutsprocessen. SD utnyttjade denna möjlighet hösten 2014 när de anslöt sig till alliansens budgetförslag och lyckades rösta ned regeringens proposition. Man bör också pröva tanken att låta regeringen utses av en majoritet av riksdagen – inte att det räcker att den inte har en majoritet emot sig som i dag. Det kan göra processen att bilda regering längre, men när regeringen väl är utsedd har den förutsättningar att agera med större kraft.

3. Genom att upplösa de traditionella blocken skapas nya möjligheter. I mitten finns en möjlig väg framåt till handlingskraftiga regeringar även i ett parlament med tre politiska block.

Borgerlighetens traditionella linje i grundlagsfrågor har varit att försöka begränsa folkstyret med rättighetsskydd, kraftfulla domstolar och maktdelning. Socialdemokratins position har varit att prioritera demokratin och effektiviteten. Så här formulerade Olof Palme S-linjen i riksdagsdebatten som föregick beslutet om den nya regeringsformen: ”Vår uppgift är (…) att vårda den representativa demokratin och att värna om dess effektivitet och livskraft”. Efter decennier av utveckling som inneburit att genomslaget för folkviljan kringskurits är det dags för en motrörelse.

I förlängningen hänger folkstyrelsens överlevnad på att människor ser att demokratin kan göra skillnad i det samhälle där de lever.

Joel Malmqvist, aktiv S i Söderort, Stockholm