Susanna Gideonsson: Öppna statens plånbok

Den senaste tiden har varit omskakande för Sverige som land. Gängbrottsligheten som länge plågat oss är nu bortom kontroll.

Jag vill inte ge några enkla svar, för det finns inga sådana. För att förstå varför vi är i den här situationen måste vi sträcka oss längre än till att skylla på dålig integration av flyktingarna från Syrien. Mångas favoritförklaring. Inte bara från dem vi väntar oss att den ska komma ifrån, utan också som en långsam anpassning från allt fler partier.

Den allt för oreglerade migrationen har sin del i förklaringen. Men skjutningar och sprängningar begås av barn födda i Sverige, som gått i förskola, skola, som lärt sig simma, som spelat knattefotboll. Som tröstats av en barnskötare när de slagit knät, som gjort en ”high five” med en fritidsledare, som tagit baddaren.

Vi måste gräva djupare, och inte söka förklaringsmodeller som pekar ut individen som ansvarig. För det är ett systemfel. Ett systemfel som slagit igenom brett.

Låt mig börja med det mest grundläggande. Rätten till ett arbete. Barn och ungdomar mår bra av att se föräldrar och andra vuxna ta sitt ansvar, försörja familjen och göra nytta för sitt samhälle. Under lång tid, kanske sedan återhämtningen från 90-talskrisen har grupper stått långt utanför arbetsmarknaden. Vi har inte gjort hemläxan. Det rör sig främst om kvinnor och personer med låg kunskap i svenska språket. Mammor och pappor som sitter hemma utan möjlighet att förstå det svenska samhället, samtidigt som barnen etablerar sig i farliga miljöer.

När detta ska förklaras drar enkla-svar-armén fram på sina käpphästar ”bidragstak, slopa flerbarnstillägg, tvångsarbete”. Lösningar som snarare skulle elda på gängens möjligheter att värva fattiga barn till sina egna dödsarméer. Nej, grunden för detta misslyckande är en under lång tid eftersatt arbetsmarknadspolitik.

Just detta år, just denna tid lägger regeringen sina budgetresurser på att sänka skatten för rikas poolbyggen och städtjänster. Samtidigt som skolor, föreningsliv och socialtjänst skriker efter resurser. Hur ska de kunna stå upp mot gängens sedelbuntar när kommun efter kommun får sparbeting på fritidsledare, specialpedagoger och socialtjänst? Några som inte har sparbeting är gängen. De får öppna dörrar för att värva fler barnsoldater. Regeringen står handfallen, de vet inte vad de ska göra annat än att ropa på militären. Låt mig i stället peka ut en väg.

Öppna statens plånbok. Ge kommuner nu och långsiktigt de tillskott de behöver för att bemanna skolor som fångar upp barn på glid. Stärk socialtjänsten, lyssna på de poliser som pekar på hur de inte hänger med gängens rekrytering. Inse att en vuxen som kan guida en ungdom rätt i skolan är en många gånger bättre investering än en polis som låser in samma ungdom ett halvår senare. Stärk för all del Polisen för att visa närvaro och skapa trygghet i eftersatta områden. Upprusta SIS-hemmen så att de inte utgör rekryteringscentraler för gängen utan i stället hjälper unga pojkar och flickor med problem. Se till att farliga brottslingar inkapaciteras.

Sänk ingen skatt förrän problemet är löst.

Efter drygt 30 år av nedskärningar och privatiseringar skördar vi nu vad vi sått. Vi sår valfrihetsreform i personlig assistans – vi skördar bedrägeriupplägg som finansierar gängbrottslighet. Vi sår ett ultraliberalt reglemente för arbetskraftsinvandring – vi skördar exploatering och utsatthet för tiotusentals. Vi sår offentliga jätteupphandlingar utan kontroll – vi skördar en byggsektor där beväpnade tjetjenska arbetare lever i en parallellvärld.

Detta hänger ihop. Gängen finansierar sin verksamhet med försäljning av narkotika, men de finansierar den också med välfärdsbrottslighet, med skattefusk, med svartjobb, med exploatering av arbetare. För varje räv som skickar unga att döda varandra finns det tio mer strategiska, dolda makthavare som sköter sin verksamhet utanför medias och myndigheternas lupp. De utnyttjaroffentliga upphandlingar, öppnar vårdcentraler och nyttjar varje lucka i vårt nu grovmaskiga nät.

Jag är nedstämd av det politiska läget och att vi inte ens nu efter 30 år med nedskärningspolitik och försvagade samhällsinstitutioner förstår.

För varje nedskärning i skolan vi nu sår i hundratals kommuner runt om i landet kommer vi skörda ytterligare en skjutning, ytterligare en förtvivlad familj, ytterligare en förlorad möjlighet.

Ulf Kristersson tog tyvärr inte chansen att ena landet i sitt tal till nationen. Det kändes mest som att talskrivarna slängt in några borgerliga talepunkter i en tombola, frågat SD om några till, snurrat tombolan och dragit ut några lappar. Allt framfört av Kristersson med bekymrad min. Bara enkla svar, inte ett ord av självreflektion eller av uppmaning till oss som samhällsmedborgare.

Min uppmaning är – sök inte snabba lösningar. Sök de långsamma och ha tålamod. Förstå den röda tråden som går igenom sprängningar, offentlig upphandling, skattefusk och avreglerade välfärdssystem.

Bygg åter samhället starkt i alla delar.

Susanna Gideonsson är ordförande för LO