Susanna Gideonsson: Maktelitens skyhöga löner är ett politiskt misslyckande
Bakgrundsbilden är hämtad från lo.se
När LO släpper den årliga rapporten Makteliten, där vi jämför inkomsterna för knappt 200 personer i tre olika makteliter, den demokratiska, byråkratiska och ekonomiska eliten, får vi alltid en enormt tydlig bild av hur delat vårt svenska samhälle är. Hur långt från vardagen hos en barnskötare, städare, slaktare eller tågvärd makthavare i Sverige är. En topp-vd hade 2021 inkomster som motsvarar 69 industriarbetarlöner. De rycker på axlarna åt samma inflation som sänker andras hushållsekonomier.
Det blir ibland svårt att hitta kraftorden när skillnaderna blir större och större för varje år, när eliterna fortsätter roffa åt sig samtidigt som politiker storögt ser på utvecklingen utan större vilja att bryta in.
Men i år är det inte svårt. När barn äter extra på skollunchen för att de inte får tillräckligt med mat hemma. När familjers ekonomi rasar helt efter ytterligare en tanklös räntehöjning, när vanligt folk sänker innetemperaturen till 15 grader för att regeringen inte får ut elstödet i tid.
Då blir det stötande. Det blir stötande att det ansvar LO-förbundens medlemmar tog under pandemin genom prolongerade avtal möts av att topp-vd:arna ökade sina inkomster med nio industriarbetarlöner. Stötande när näringslivstoppar gnäller på LOs krav på låglönesatsning samtidigt som de själva lever ljusår från de anställdas villkor.
Jag vill beskriva detta på två sätt. Dels en moralisk kritik mot dessa maktpersoner. En genuin ilska över att människor tar sig denna rätt, samtidigt som deras medmänniskor kämpar för varje krona.
En topp-vd hade 2021 inkomster som motsvarar 69 industriarbetarlöner. De rycker på axlarna åt samma inflation som sänker andras hushållsekonomier.
Susanna Gideonsson
Dels behövs det också en mer analytisk kritik. Det är ett politiskt och samhälleligt misslyckande att vi har hamnat här. För det är ingen naturlag att de som har mest ska springa ifrån ytterligare. Det är resultat av felaktig politik. Den här situationen är skapad av oss. Av vår oförmåga och vår ovilja.
Politiker, oaktat parti, har glömt ställa kontrollfrågan de borde ställa sig. Hur påverkar detta beslut vanligt folk, blir Sverige ett mer jämlikt land om jag fattar detta beslut?
Att ett paket smör kostar 20 kronor extra rör inte makteliterna i ryggen, men för en industriarbetare, barnskötare, eller snickare skakar det om hela hushållsekonomin. Det är de som behöver mer inkomster, inte eliterna. Men frågan har inte ställts.
Många försöker flytta fokus. ”Men en snitt-vd tjänar ju mycket mindre, er jämförelse är orättvis.” Det är naturligtvis glädjande att inte alla vd:ar skär guld med täljkniv, men visa mig gärna en industriarbetare som tjänar fyra miljoner i månaden så kan jag förstå invändningen.
”Men du då – hur mycket tjänar du?” Ja, inkomsten för LOs ordförande har alltid varit en del av rapporten och de som gör sig besväret att läsa den kommer se att skillnaden var som störst 1970 och därefter minskat och legat still på 3,5 industriarbetarlöner sedan 2012. Under samma period har vd:n för Svenskt Näringsliv gått från cirka 10 till 16,6 industriarbetarlöner.
”Men Vattenfalls vd tjänar ju jättejättemycket och varför kritiserar ni inte S för det?” Ja, Vattenfalls vd ingår också i rapporten som en del i den byråkratiska eliten och ja, vår kritik gäller även den posten. Precis som LO kritiserar socialdemokrater och andra som tar ut fallskärmar som vanligt folk bara kan drömma om.
Ekonomi är väldigt komplext men inte särskilt svårt. För mig räcker det att veta att det är LO-förbundens medlemmar som skapar de värden som företagens ledare och ägare sedan tar. Precis som de betalar skatt för att det offentliga ska leverera en god och jämlik välfärd. Pengarna kommer inte någon annanstans ifrån, det är vårt arbete som skapat dem. Och vi har rätt till dem.
När ekonomin rullar på, tillväxten ökar och de flesta har det bra blir inte denna konflikt lika tydlig. Men i höst och vinter märks det mer än vanligt i Sverige. Samtidigt som NCCs vd nästan tjänar en miljon i månaden så är det byggnadsarbetares högst rimliga lönekrav som målas upp som hot mot branschen.
Samtidigt som det relativt anonyma bolaget Bergendahl och Son ger sin vd drygt 40 miljoner i årslön agerar de i sina branschorganisationer för att de sämst betalda i företagen de äger inte ska få en extra löneökning för att klara vardagen.
Det ekonomiska utrymmet finns. Hos företagen märks det genom att vinstandelen ökar, löneandelen minskar. Det gapet ska täckas. I den statliga ekonomin märks det genom att investeringar och stöd till kommuner och regioner är på rekordlåg nivå. De ska upp igen.
Pengarna kommer inte som manna från himlen, det är anställda i dessa bolag som jobbat fram dem. Vinsterna som skapas måste delas jämnare mellan företagsledning, ägare och löntagare. Statliga transfereringar måste öka.
Under kommande år behövs högre löneökningar. Inte för att täcka reallöneminskningar orsakade av inflationen. Utan för att öka löneandelen.
Då får vi också en mer jämlik och bättre flytande ekonomi med en tillväxt som kommer fler till del. I stället för att som i dag fastna på maktelitens ISK-konton och flådiga lyxvillor utomlands.
Susanna Gideonsson är ordförande för LO
Rapporten ”Makteliten – skillnaderna eskalerar”
