Susanna Gideonsson: Jag är inte nöjd med detta

I helgen har nya kollektivavtal för hundratusentals löntagare undertecknats av arbetsmarknadens parter. De krav som LO-samordningen innebar, att vi ställdes oss beredda att ta ansvar för Sveriges ekonomi med lönekrav som inte eldar på inflationen, har nu gått i hamn.

Jag vill inte jubla och heja över rekordhöga löneökningar. Alla som varit inblandande i avtalsrörelsen så här långt har gjort ett utmärkt jobb, 4,1 procent löneökning under 2023 kommer att märkas i plånboken hos LO-förbundens medlemmar. Men det är fortfarande en rejäl reallöneminskning som kommer att ta år att ta igen. Låt mig vara väldigt tydlig. Jag är inte nöjd med detta.

Våra krav var inte formulerade för att tävla med inflationen, utan för att återta löneandelar från arbetsgivarna. Det kommer vi även kommande avtalsrörelser att behöva göra. Gör vi det kommer vi i sinom tid ha ätit tillbaka det reallönetapp som inflationen inneburit. Än viktigare är att vi kommer ha sett till att svensk ekonomi fungerar mer effektivt och att rikedomarna fördelas på ett mer rättvist sätt.

Vi har tagit ansvar så här långt, men alla avtal är inte klara och vårt ansvar är inte utan motkrav. Det bygger på satsningar på de lägsta lönerna och ordentliga lönelyft. Det som nu levererats i flera viktiga avtalsområden.

Den svenska arbetsmarknadsmodellen är ett fundament i svensk ekonomi och även under hårt pressade förhållanden har den nu åter levererat.

Alternativet hade sannolikt varit en situation som vissa tittar storögt och längtande efter. Arbetsmarknadskonflikter, protester och hård mobilisering.

I stora delar av Europa strejkas och protesteras det nu. Skribenter frågar varför vi inte är mer förbannade i Sverige. Nog är vi förbannade, men vi vet också att våra verktyg fortfarande fungerar. Strejker gör vi inte för att det är roligt, utan för att åstadkomma förbättringar. I år har vi uppnått dessa förbättringar genom att göra upp i förhandlingar.

Årets förhandlingar visar att det går att åstadkomma mycket genom kollektivavtalen. En av godbitarna hittills där parterna levererat något som politiken misslyckats med under lång tid är Hotell- och Restaurangfackets avtal som tar tag i de otrygga dag-för-daganställningarna på ett mycket konkret sätt.På samma sätt har Handels fått in starkare regleringar av hyvling i sina kollektivavtal.

Jag måste tillstå att jag kan bli oroad av att se tjänstemän i Regeringskansliet vara ute och kommentera att våra låglönesatsningar är dåliga.

Susanna Gideonsson

Allt det här vi kan åstadkomma bygger på några grundförutsättningar. Starka och oberoende parter. En politik som håller fingrarna borta från lönebildningen men samtidigt ger förutsättningar för en fungerande arbetsmarknad genom omställning och arbetslöshetsersättning.

Jag måste tillstå att jag kan bli oroad av att se tjänstemän i Regeringskansliet vara ute och kommentera att våra låglönesatsningar är dåliga. Dels för att den satsningen är precis vad som behövs i Sverige i dag. Ingen ska vara arbetande fattig. Dels för att kritiken inte riktas mot LO, utan mot hela partssystemet. Det är ett avtal som skrivits, där vi är överens med arbetsgivarna om nivåerna.

Vem menar regeringstjänstemännen i stället ska bestämma lönerna? Eftersträvar man en centraleuropeisk modell med svagare fackföreningar, en splittrad avtalsrörelse och mångt fler arbetsmarknadskonflikter? Eller vill man ha statligt bestämda löner? Vi vet att det senare ligger i farans riktning, högerpartierna var sena på bollen när EUs minimilönedirektiv kom in på upploppet, och loppet är inte slut än.

Loppet för goda villkor på arbetsmarknaden är inte heller klart. Mängder av avtal är kvar att tecknas och det finns mer i ett kollektivavtal än bara löner. Det finns maktfrågorna, det finns arbetstid och försäkringar. Vi kommer ha att göra, och vi gör det tillsammans. LOs samordnade avtalsrörelse är en stor framgång i en mycket svår tid. Nästan alla förbund står bakom de gemensamma kraven och vi har redan nått en bra bit. Det visar vad samordning av gemensamma intressen kan ge.

Men det finns mer i facklig styrka än att vara ense. Vi måste vara många också. Det finns en fara att det ekonomiska läget gör att det blir svårare att värva medlemmar till förbunden. Här måste två bollar hållas i luften samtidigt. Starka fack ger bättre villkor för dess medlemmar. Facken måste bli bättre på att visa vad en medlem tjänar på sitt medlemskap. Vi måste bli bättre på att värva, och på att behålla medlemmar.

Men även politiken har ett ansvar för att upprätthålla starka parter. Det är tydligt vad Sverige som land tjänar på det och alternativen är förskräckande. Men fortfarande råder den tydliga orättvisan att medlemskap i arbetsgivarorganisation är avdragsgillt för företag, men medlemskap i facklig organisation är inte avdragsgillt för arbetstagare. Se där en åtgärd som ytterligare skulle stärka parterna och ge bättre villkor för vanligt folk.

Susanna Gideonsson är ordförande för LO