Starmers seger ingen förebild 

Labours stora seger i det brittiska parlamentsvalet 4 juli skulle kunna tolkas som att man vinner val genom att lägga sig så nära mitten som möjligt.

Men innan man drar några lärdomar bör man kolla siffrorna.

Labours så kallade jordskredsseger bestod i att partiet fick 9,7 miljoner röster. Det är en tydlig minskning från katastrofvalet 2019 då partiet fick 10,3 miljoner röster med Jeremy Corbyn som ledare.

Valet 2019 var exceptionellt eftersom det drevs kring en enda fråga, Brexit, under parollen ”Get Brexit done”. Där var de konservativa just då enade, medan Labour var splittrat och handlingsförlamat i Brexit-frågan. Labour var chanslösa. En virrig valkampanj gjorde inte saken bättre, men ingen kommunikationsstrategi kunde ha räddat dem.

Ett mer normalt val var 2017. Labour fick då 12,9 miljoner röster, och 40 procent av rösterna, även då under Corbyn.

2024 fick Labour under Starmer 33,8 procent av de avgivna rösterna. 

En vanlig mediebild har i åratal varit att Corbyn var en oväljbar vänsterextremist medan Starmer representerar enda möjligheten att bli vald genom att lägga sig så långt åt ”mitten” som möjligt.

Men det har inget stöd i data.

Labour backade både i antal röster och i andel av angivna röster.

Det som hände var att högern förlorade ännu mer och att den var mer splittrad. Högerflygeln i Tories gick delvis till Nigel Farages Reformpartiet. Övriga delar av Tories var svåra att mobilisera.  Många borgerligt sinnade personer förväntar sig att landets ledare ska följa lagar och normala sociala normer, ogillar att privata vattenbolag släpper ut bajs i floderna, vill ha ordning på sjukvården och se en fungerande klimatpolitik. En del Toryväljare proteströstade denna gång på Liberaldemokraterna, Labour eller till och med på de Gröna. Många kunde inte förmå sig att rösta, och Tories röster sjönk från 14 miljoner till 6,8, medan Farages olika partier ökade från 0,6 miljoner till 4,1 miljoner.

Liberaldemokraterna gjorde ett kanonval i antal parlamentsledamöter, från 12 till 72, medan antalet röster minskade. 

Vad dessa siffror visar är att det inte var Labour som vann valet utan Tories som förlorade. 

Labour ”segrade” med 23 procent av de röstberättigade bakom sig eftersom valdeltagandet bara var 59,9 procent, uselt även med brittiska mått.

Partiet har också tappat 200 000 medlemmar från toppåren under Corbyn. Det finns därmed mycket mindre organisation att sätta på fötter i kommande val.

Starmer har naturligtvis en stark position för att han vunnit valet. Men hans mandat inom partiet är inte starkt. Han valdes på en vänsterplattform och drev sedan en högerpolitik till den grad att han kastade ut sin företrädare Jeremy Corbyn. Partiledningen förbjöd den lokala partiavdelningen i Corbyns valkrets att nominera om honom. (Han vann sin plats i alla fall, som oberoende.)

Försök att peta ut vice partiledare Angela Rayner och vänsterveteranen Diane Abbott har misslyckats. Det har funnits olika riktningar inom Labour sedan partiet bildades, och Starmers planer på att utradera partivänstern är utsiktslösa. Man kan inte ha både ett tvåpartisystem och krav på konformitet.

Labour förlorade röster inte bara till soffan utan också till ökat röstande på oberoende kandidater, som ofta kritiserat partiets Israelvänliga politik. Fem av dessa oberoende (inklusive Corbyn) blev invalda. Muslimska och svarta väljare vänder sig i högre grad mot partiets politik, så där finns en farlig dynamik.

Förutom att Tories kollapsade nationellt så imploderade det Skotska nationalistpartiet, inte på grund av politiska missar utan på grund av partiets tidigare ledares personliga oegentligheter.

Högern förlorade också på att Farages parti fick mycket röster men få mandat.

En så total kollaps för motståndaren inträffar inte två gånger i rad. 

Labour gick till val på att lova så lite som möjligt och hålla så låg profil som möjligt. Tråkig politik, och därmed lågt valdeltagande. Det gällde för Starmer att vara seriösare än Boris Johnson, mer lyhörd än Liz Truss och mindre dryg än Rishi Sunak. 

Det gick vägen den här gången, men är inget recept för framtiden. Inte i Storbritannien och än mindre i Sverige, där vi har proportionella val och mycket högre valdeltagande.

Fredrik Lundberg
medlem i Klimatsossarna och journalist