Stärk lärarnas autonomi
Vilka partier är beredda att ta ansvar för att stärka professionsstyrningen och ge lärarna det handlingsutrymme de behöver för att lyfta svensk skola? Vem vågar visa tillit till den svenska lärarkåren? Det frågar sig Rickard Öhman som är lärare i filosofi och historia.
Efter ett länge efterlängtat uppvaknande från politiker och beslutsfattare som säger sig vilja folkets bästa har den svenska skolans styrning börjat granskas på allvar. Marknadsstyrningen – med sitt fokus på kundtänkande och yta – i kombination med mål- och resultatstyrningen, som reducerar skolans uppdrag till det som är mätbart (och ofta manipulerbart), har tjänat oss dåligt, och skapat ett system vars brister inte längre går att sopa under mattan.
Det är relativt enkelt att synliggöra marknadsstyrningens konsekvenser, men den verkliga utmaningen ligger i att fråga: vad ska ersätta mål- och resultatstyrningen? Svaret är ökad regel- och professionsstyrning. Om skolväsendets syfte verkligen är att ge alla Sveriges barn och unga en likvärdig, högkvalitativ utbildning, blir det alltmer uppenbart att vi har förlorat riktningen.
Vägen framåt kräver en kombination av tydlig regelstyrning och stärkt professionsstyrning. Regelstyrning innebär att skapa tydliga och genomtänkta ramar som säkerställer likvärdighet och kvalitet. Det handlar om att garantera att alla skolor har tillgång till kvalificerade lärare, ändamålsenliga lokaler, kvalitativa lärverktyg – såsom litteratur – och en genomtänkt läroplan. Det innebär också att säkerställa att skolor inte längre kan konkurrera på ett sätt som skapar nackdelar för egna elever eller för andra skolor.
Regelstyrningens ramar måste balanseras med en professionsstyrning som ger lärarkåren det handlingsutrymme som krävs för att utveckla och bedriva kvalitativ undervisning. Detta innebär att skapa förutsättningar för lärarna att använda sitt ämneskunnande, sin erfarenhet och sitt professionella omdöme i det dagliga arbetet. Det är i en sådan autonom och ansvarsfull yrkesroll som lärare växer – och i förlängningen även eleverna.
Att försöka detaljstyra lärarnas arbete genom manualer och mätbara mål – som ofta inte ens är pålitligt mätbara – reducerar undervisningen till något mekaniskt. I stället bör politiker och beslutsfattare stärka lärarnas autonomi så att de får det utrymme de behöver för att forma undervisningen på ett sätt som speglar deras roll som kompetenta ämnes- och didaktiska experter.
Liberalerna, som i flera frågor framstår som i opposition gentemot sin egen regeringskoalition, har föreslagit en mer statligt reglerad skola. Detta är ett viktigt steg i rätt riktning och ett välkommet erkännande av att marknadsstyrningens idéer har misslyckats. Det finns redan flera pågående utredningar som kan bana väg för en genomtänkt och ansvarsfull återgång till mer regelstyrning av skolan.
Vilka är beredda att ta ansvar för att stärka professionsstyrningen och ge lärarna det handlingsutrymme de behöver för att lyfta svensk skola? Vem vågar visa tillit till den svenska lärarkåren?
Men för att verkligen bryta mål- och resultatstyrningens grepp över skolväsendet krävs mer långtgående åtgärder. En tydlig och välgrundad plan för ökad professionsstyrning är nödvändig. Här lyser dock de konkreta förslagen fortfarande med sin frånvaro. Professionsprogrammet som syftar till att stärka professionen, kommer att göra det motsatta.
Samtidigt hörs från andra regeringspartier löften om att i stället införa nya sorters målstyrning – bland annat genom införandet av förädlingsvärden, som syftar till att mäta skolors resultat utifrån deras ”tillskott” till elevernas kunskapsutveckling. Därtill kommer idéer om att omforma Skolinspektionen för att efterlikna den brittiska modellen Ofsted, ett system som redan har fått omfattande kritik för sin betungande dokumentation och för att ha en negativ inverkan på lärarnas arbetsmiljö och autonomi.
Frågan är nu: Vilka är beredda att ta ansvar för att stärka professionsstyrningen och ge lärarna det handlingsutrymme de behöver för att lyfta svensk skola? Vem vågar visa tillit till den svenska lärarkåren?
Kommer de politiska partierna vara beredda att stärka lärarnas autonomi? Kommer till exempel Socialdemokraterna att stå fast vid sina intentioner om att förbättra lärarnas arbetsvillkor, samtidigt som de ger lärarkåren större makt? Och kommer Liberalerna att kunna stå emot de andra regeringspartiernas tankar om en ökad målstyrning som riskerar att ytterligare begränsa professionens frihet? Ska vi nå målet om en rättvis och likvärdig skola av hög kvalitet för alla barn och unga, måste professionens roll stärkas. Frågan är: Vilka partier är redo att släppa målstyrningen till förmån för professionsstyrning?
Rickard Öhman
lärare filosofi och historia
