Annons:

SSU 100 år – fortsätter kampen mot nazismen

Kampen mot nazismen är bara en av många viktiga politiska strider som SSU har tagit genom åren. Dessa skildras i SSUs jubileumsbok ”SSU 100 år”, som AiP nu publicerar ett utdrag ur .
Gösta Vestlund, i dag 103 år, berättar om 30-talets antinazism.

”Vi reser oss upp och ropar: Ut!”

Sommaren 1931 går valrörelsen för högvarv. Socialdemokraternas partiledare Per Albin Hansson håller valmöten inför rekordpublik över hela landet. Gösta Vestlund deltar i diskussioner, debatter och hjälper till med valrörelsen i Dalarna.

– Valet blev ju så småningom det stora genombrottet för Socialdemokraterna. Vid ett tillfälle hade jag, en 19-åring, en debatt med Folkpartiets partiledare i kyrkskolan. Jag ville höja skatterna för att kunna bygga välfärden, han ville sänka dem.
Verksamheten i klubben tar snurr direkt. SSU Gagnef arrangerar uppträdanden, dans och revyer för att dra in pengar till klubben. Gösta är själv med och skriver tre revyer som framförs i Gagnef, Mockfjärd och Insjön.

– Vi hjälptes åt att ordna allt praktiskt. Koka kaffe, ordna lokal och framföra uppträdanden. En klubbkamrat spelade dragspel. Vi värvade snabbt många nya medlemmar.

Klubben lyckas till och med få Ernst Wigforss, socialdemokratisk finansminister, att komma till ett möte.

– Det var helt fantastiskt. Han var en socialdemokratisk pionjär och en av rörelsens viktigaste tänkare. Det var otroligt intressant att höra när han talade om samhället och utmaningarna vi stod inför. Han förde in mitt tänkande på många nya spår, minns Gösta Vestlund.

Trettiotalet är oroliga tider. 1933 tar Adolf Hitler makten i Tyskland. Mörkret tränger sig på.

– Jag försökte följa vad som hände i Tyskland. Jag brukade gå till en vän som hade radio för att få in en nederländsk kanal. Då kunde jag för första gången höra Hitler tala. Jag hade läst tyska i realskolan och försökte förstå vad han sa.

Samma år sitter Göstas farmor, en släkting som är svårt förlamad på grund av sömnsjuka och Gösta i det lilla köket i Gagnef. Hans farfar har nyligen gått bort. De äter rågmjölsgröt under tystnad när det plötsligt bultar på dörren. Tre unga tyska pojkar kliver in. De har hört att Gösta talar tyska och ber om hjälp. De är hungriga. Familjen delar med sig av den gröt som finns.

– Efteråt följde jag med dem till ett pensionat i byn. Jag hade fem kronor på fickan, från mitt sidojobb med att sälja daggmaskar, och betalade så att de kunde få logi och frukost. Sedan satt vi till långt inpå natten och diskuterade politik och händelser i världen. Det visade sig att de flytt från Tyskland efter Hitlers maktövertagande samma år.

Pojkarnas berättelser öppnar Gösta Vestlunds ögon för vad som håller på att hända i Tyskland och Europa. Det sätter avtryck. Han tar upp diskussionen med vännerna i SSU-klubben och Socialdemokraterna. De börjar arrangera föredrag mot nazismen för att organisera unga i bygden.

– Jag minns en debatt där någon skrek ”judekärran skramlar iväg med landets guld”. Det fanns en hatisk, antisemitisk stämning även här. Det fanns en redaktör i Örebro som tryckte enkla skrifter om aktuella politiska frågor. Dem köpte jag för 25 öre styck och läste. Sedan föreläste jag för mina kamrater.

Det börjar röra på sig även i Sverige. Gagnef får flera besök av olika nazistledare som arrangerar föreläsningar och möten. Under ett möte i Djura, en församling nära Gagnef, frågar Gösta ut en nazistledare så att han blir helt tyst och går därifrån. På ett annat har en pensionerad präst och aktiv nazist draperat talarstolen med en svensk flagga där det gula korset ersatts av ett hakkors. Lokalen är sprängfylld med människor. Han håller en form av predikan och avslutar med orden: ”måtte samma friska vind blåsa över svensk ungdom som det nu blåser över tysk.” När det öppnas för diskussion ställer Gösta flera frågor – men blir utan svar.

– Jag minns särskilt ett mycket dramatiskt möte i Björbo där nazistledaren Birger Furugård höll ett långt föredrag under minst två timmar. Efter ett tag uppstår tumult då flera i publiken protesterar högljutt mot det som sägs från talarstolen. Vi reser oss upp på stolarna och ropar: ”Ut!” Furugård beordrar alla att lämna lokalen, men tvingas i stället lämna själv, säger Gösta Vestlund och fortsätter:

– Vi som blev kvar bestämde oss i stället för att arrangera ett eget möte och prata om politik från vårt perspektiv. Sedan sjöng vi ”Internationalen”.

Kampen mot nazismen var uppenbarligen viktig för SSU:s verksamhet på trettiotalet. Vad gjorde ni konkret?

– Socialdemokraternas ordförande i Gagnef hade en bil, en gammal Ford, som vi brukade låna. Vi stoppade in så många SSU:are vi kunde och åkte till nazistmöten runt om i Dalarna. Där ställde vi kritiska frågor och gjorde allt för att störa mötet. Efteråt kunde vi mobilisera unga och prata om socialdemokratisk politik.

– En gång blev vi omringade av en grupp pojkar som jobbade på en fabrik där ägaren var nazist. De sa att jag skulle sluta med trakasserierna – annars skulle det gå dåligt för mig. Då sa jag att det var bäst att de tog itu med mig när jag var ensam, för annars skulle jag få uppbackning av alla i SSU-klubben.”
Daniel Mathisen

 

”Vi ska bygga det samhälle nazisterna hatar”

Gösta Vestlund och hans SSU-kompisar tog striden mot nazisterna i Gagnef på 30-talet. På Första maj 2017 mobiliserade SSU Dalarna när Nordiska motståndsrörelsen marscherade i Falun.
Många av SSUs historiska strider går igen.

– Det har spelat roll att organisera så många för någonting annat, för jämlikhet och demokrati, att visa motstånd, säger SSUs förbundssekreterare Andrea Törnestam.
SSU kämpade mot nazismen på 30-talet. Men det 100-årsjubilerande ungdomsförbundet tvingas ta samma strider i dag, när nazister marscherar på Första maj och får demonstrationstillstånd i Almedalen.

– Vi har sett att antalet nazistis­ka demonstrationer ökat. Det är inte så att det har blivit lättare lagstiftningsmässigt. Men polisen gör andra bedömningar nu än på 90-talet där de ofta får de här tillstånden mitt i stadskärnorna. Andra människor får flytta på sig för att vara säkra, säger Törnestam.

SSU krävde på Första maj i år att möjligheten att öppet sprida hatpropaganda i det offentliga rummet måste begränsas. Samtidigt använder SSU:arna samma metoder som medlemmarna gjorde under Hitlertiden. Att finnas på plats och visa motstånd när nynazisterna marscherar. Att kämpa emot normaliseringen av högerextremismen.

– Vi ska vara tio gånger så många för att visa att det här inte är normala åsikter, det här är inte normala värderingar. Vi är väldigt många fler som står emot. Så ja, mycket är sig likt.

Påfallande många av striderna går igen. 50 år efter miljonprogrammet är det åter bostadsbrist. 100 år efter bildandet gör antidemokratiska krafter sig gällande som andra största parti. 80 år efter att Hitler rustade för krig demonstrerar 500 nazister på Första maj.

– Det är fantastiskt att få läsa om människors erfarenhet av SSU och vad det har betytt för dem. Det tror jag många av dagens SSU:are delar – de var inte rädda, eller det kanske de var, men de gick ut på gatorna ändå.

Faktum är att SSU var som störst under 30-talet. 1936 var all time high med 106 000 medlemmar. Bommersvik köptes 1937.
– De hade den här enorma studieverksamheten, var tredje medlem gick en studiecirkel. Det var 30 000 ungdomar runt om i Sverige som blev skolade att ta debatten för att hålla de fascistiska idéerna stången.

Det lär glädja Gösta Vestlund att SSU Dalarna har fördubblat medlemsantalet de senaste sju månaderna – särskilt bland unga med olika bakgrunder.

– SSU visar konkret att det som nazisterna säger, att man inte kan ha gemensamma intressen när man har olika härkomst, så är inte fallet, säger Törnestam.

På Första maj-banderollen stod det: ”Vi ska bygga det samhälle som nazisterna hatar”.

– Många känner nog att bara genom att de finns där på gatorna så är det en form av hets mot folkgrupp. Samtidigt så finns åsikterna där och ska vi bemöta dem gör vi det nog bäst genom att organisera oss, säger SSU Dalarnas försteombudsman Diyar Cicek.

Engagemanget finns där. SSU Dalarna har ökat med 157 procent på åtta månader.

– Det finns de som blir rädda, men det finns även många som känner att de vill engagera sig. Det blir så konkret när det handlar om människors lika värde, säger Diyar Cicek.

Annons: