Annons:

Socialdemokratin måste bli mer offensiv

10 000 fler polisanställda mellan åren 2016–2024 är regeringens mål. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Media ägnar sig intresserat åt frågan ”Vilka är den nya S-ledarens största utmaningar?”, med långa listor över frågor om klimat och integration och sjukvård och skatter och gängkriminalitet och det parlamentariska läget.

Det är förstås sant att det är en partiordförandes uppgift att lotsa fram, och vid behov driva på, utarbetandet av åtgärder och program i både mindre och större samhällsfrågor. Men det är inte så att partiledaren har att ta alltihop ur sitt eget huvud, och inte heller så att partiet bara har att snällt godta vad ordföranden tycker. 

Ansvaret likaväl som rättigheten för att forma politiken ligger hos partiet. Hos medlemmarna, med andra ord. De utmaningar media talar om är partimedlemmarnas gemensamma. Och de är inte avklarade i och med valet av partiordförande.

Det politiska läget är, i yttre mening, sig likt alltsedan regeringsåterkomsten 2014. S är i underläge både parlamentariskt och i väljaropinionen. Högervindarna har tilltagit i styrka efter valet 2018. Ett nytt högerblock har formats i och med att M och KD accepterat samverkan med SD. 

Den forna blockpolitiken bröts med januariavtalet. Men samarbetet var redan från början skakigt, med bara viljan att hålla SD borta ur regeringen som gemensam linje. Någon ökad förståelse partierna emellan verkar inte ha vuxit fram, snarare tvärtom; L har brutit sig ur, V har revolterat, och C fortsätter att pressa S till eftergifter utan att vilja ge något i stället.

Både C och V tycks dessutom leva kvar i föreställningen att S är ett 45-procentsparti, så bara man kan pressa S att gå med på de egna politiska kraven så är saken klar. Eftersom S bara har 28 procent av riksdagsmandaten, såväl C som V ligger klart under 10 och båda ställer krav som är oförenliga med varandra så är läget ohållbart.

Konkreta och trovärdiga program från socialdemokratin i alla de här frågorna har goda möjligheter att attrahera många väljare.

Samtidigt finns det, opinionsmässigt och valstrategiskt, större öppningar för socialdemokratisk politik än på åtskilliga år. Orsakerna är flera men kan i huvudsak sammanfattas som ”marknadsliberalismens misslyckande”. 

För att det inte var någon bra idé att släppa in stora vinstsyftande koncerner, baserade på rent finansiella ägarintressen, i skolan, vården och omsorgen, det är nu fullt uppenbart. 

Välfärdssektorn måste regleras om så att medborgar- och samhällsintressen blir styrande, inte vinstintressen. Den borgerlighet, som är tydligt lierad med företagsintressena, klarar inte det.

Det är lika tydligt att ”marknaden” – vilket återigen kan översättas med starka kapitalintressen – inte kan klara klimatkrisen. Det är talande att reaktionen, när FNs larmrapport kom i somras, var att ”nu måste politikerna ta krafttag”. Och återigen gäller att den borgerlighet, som både ideologiskt och intressemässigt har starka kopplingar till kapital- och ägarintressen, har svårt att ta de politiska beslut som blivit allt mer nödvändiga.

Det här är två mycket stora frågor, frågor som engagerar stora grupper väljare, över den gamla blockgränsen. Kanske inte en lika stor fråga, men viktig för väljargrupper som ligger socialdemokratin nära (och som vi inte har råd att förlora), är den urholkning av arbetsmiljö och anställningsvillkor som pågår på inte obetydliga delar av LO-sektorns arbetsmarknad. Fortfarande återstår också en del orimligheter att rätta till i sjukförsäkringen.

Konkreta och trovärdiga program från socialdemokratin i alla de här frågorna har goda möjligheter att attrahera många väljare. De är sannolikt svåra att få igenom i riksdagen, och är i det avseendet parlamentariskt besvärliga. Å andra sidan är det en nödvändighet att i valet 2022 tydligt öka väljarandelen – för att både blockera en blåbrun regering och stärka den egna förhandlingspositionen i riksdagen.

Sammantaget behöver socialdemokratin alltså bli mer offensiv. Det gäller både om konkreta förslag och i opinionsbildningen.

När det gäller den fråga som vuxit sig stor i väljaropinionen, gängkriminaliteten, anstränger sig högerblocket att få det till att socialdemokratin är ointresserad och gör för litet åt de rent rättsliga och polisiära förstärkningar som är nödvändiga. Det är inte sant. Socialdemokratin har gjort betydligt mer än vad alliansregeringen gjorde, och den politiska enigheten i de här avseendena är stor. Det som krävs här av S är inte några nya program utan snarare insatser för att möta högerangreppen.

Däremot behöver socialdemokratin utveckla program för det som måste komplettera de polisiära insatserna, om inte gängkriminaliteten ska fortsätta att förnya sig själv. Det handlar om det som kallas förebyggande åtgärder, och som i praktiken handlar om att kraftigt förändra och förbättra villkoren i de utsatta bostadsområden där de sociala rötterna till gängkriminaliteten finns. På den punkten verkar ingen som helst hjälp vara att få från högerblocket.

Att det finns möjligheter att vinna fler väljare för mer S-märkt politik är inte detsamma som att uppgiften är enkel. Motkrafterna är starka.

Men det, återigen, visar att uppgiften inte bara är partiordförandens, utan hela partiets. 

Annons: