Anne-Marie Lindgren: Smakar vården så kostar det
Häromveckan gick nyheten genom Sverige, och en hel del andra länder också, att ABF Västernorrland ordnar kurser i hur man klarar en bildförlossning.
För BB Sollefteå läggs ner, och det är uppåt 20 mil till Sundsvall och Örnsköldsvik. Och om babyn får för sig att vilja ut någonstans under den resan är det onekligen bra att veta hur man ska hantera det.
Någon tidning undrade om nyheten var ett för tidigt aprilskämt, men nyheten är en dyster illustration till dagens mycket bekymmersamma läge i den svenska sjukvården.
Landstinget i Västernorrland är i djup ekonomisk kris, och nedläggningen av BB är ett uttryck för en tvingande nödvändighet att få ner kostnaderna.
I ett sådant läge finns som regel aldrig några riktigt bra lösningar.
Landstinget i Västernorrland är inte ensamt om problemen. Rapporter kommer egentligen dagligen.
Även i Norrbotten krävs det besparingar. Regionledningen har efter hårda protester dragit tillbaka förslaget om nedläggning av intensivvårdsplatserna i Kalix och Kiruna, men i stället ska det tas fram nya sparförslag för vården där. Och Sunderby sjukhus (mellan Luleå och Boden) har varit i stabsläge i två veckor (stabsläge = kris).
På Helsingborgs sjukhus är trycket så hårt att lasarettschefen är oroad över patientsäkerheten. Läget på Sahlgrenska i Göteborg är enligt personalen ”ohållbart” med långa väntetider på akuten. I Gävleborg dog ett barn vid förlossningen; ”för hög arbetsbelastning” gjorde enligt sjukhusets egen bedömning att riskerna inte uppmärksammades i tid.
Och att det är stora bristproblem inom sjukhusvården i Stockholms läns landsting är ingen hemlighet för länets invånare.
Krisen i Stockholmsområdet är visserligen till inte obetydliga delar politiskt hemlagad, genom eftersatt planering och pengar som okontrollerat fått rinna i väg åt alldeles fel håll. Kanske ABF eller andra folkbildningsorganisationer här skulle kunna göra en insats genom några specialdesignade kurser i planeringskunskap och kostnadskontroll?
Dock, på de flesta håll är grundproblemet för litet resurser i förhållande till de ökade kraven.
Visst, det finns säkert en del att göra för att sköta pengarna bättre (särskilt, som sagt, i Stockholms läns landsting). Det kanske går att göra organisatoriska förändringar som minskar trycket på sjukhusen – fast då kostar det förmodligen i någon annan ände i stället.
[blockquote author=”” pull=”left”]…det går inte att lösa upp problemen med resursbristerna i sjukvården utan att avdela mer skattepengar dit.[/blockquote]
Men befolkningen växer. Antalet äldre – som genomsnittligt sett är de mest vårdkrävande – växer. De senaste årens höga asylinvandring ställer sina speciella krav. Med en redan uppenbart underdimensionerad personalorganisation går det inte att möta patientkrav som fortsätter att växa utan att öka just dimensioneringen – det är den ytterst enkla sanningen.
Så även med risk att verka så där gammelsocialdemokratiskt tjatig – det går inte att lösa upp problemen med resursbristerna i sjukvården utan att avdela mer skattepengar dit. Vill medborgarna ha bra och någorlunda tillgänglig sjukvård så kostar det – och den diskussionen går inte att komma undan längre.
Men samtidigt är ju möjligheterna att öka skatteuttaget rätt olika i olika delar av landet, beroende på hur befolkningstillväxt och arbetsmarknad ser ut.
Så någonstans kanske vi hamnar i den där diskussionen om storregioner igen? Eller i frågan om ökat statligt ansvar för vårdkostnaderna?
LÄS MER: SD medansvariga till vårdkrisen
