Annons:

SD-spåren ledde bakåt till Förintelsen

Jüdisches Altersheim, Berlin 1941. SS kastar ut de äldre och flyttar in. En av dem är svenske Waffen SS-frivillige Gustaf Ekström.

De äldre deporteras mitt framför ögonen på Ekström. Ingen av dem överlever Förintelsen, visar LOs granskning. Efter kriget är Ekström med och grundar Sverigedemokraterna. Förintelsen avfärdar han som skräckhistorier.

Berlin, 1941. Rottenführer Gustaf Ekström, är på väg till sitt tjänstgöringsställe på Lützow Strasse 48. Ekström är sedan 1 maj 1941 Waffen SS-frivillig från Sverige och har jobbat med rekrytering på östfronten.

Han har nu omplacerats till SS Hauptamt, ett av SS centrala kanslier i Berlin.
Här jobbar Ekström med att sprida propaganda och rekrytera fler nordbor till den rätta läran och delta i kampen för nazisternas tusenåriga rike.

– Hela tiden kände vi att vi kämpade mot världsjudendomens omfattande välde över Europa och alla andra världsdelar, berättar Gustaf Ekström senare.

Ekströms chef på kontoret, Gottlob Berger, ska i Nürnbergrättegångarna dömas som krigsförbrytare.

Detta ligger några år fram i tiden.

Vare sig Hitlers kapitulation eller krigsslutets massiva dokumentation av förintelsen av sex miljoner judar kommer att rubba Gustav Ekström i hans nationalsocialistiska övertygelse.

Han kommer tvärtom att fortsätta och ägna hela sitt långa liv åt att organisera nationalsocialismen för att öka dess politiska inflytande. 1988 i Sverige kommer Ekström att vara med om att grunda Sverigedemokraterna, väljas till revisor. 1989 tar han plats i partistyrelsen.

1991 bjuder SD in förre Waffen SS-soldaten och extremhögerpolitikern Franz Schönhuber till sin valupptakt.

Men nu 1941 är det ännu krig. Ekström är 34 år och i sin SS-uniform på väg till sitt skrivbord på ett av nazisternas absoluta högkvarter.

Transporterna av Tysklands judar till koncentrationslägren och ghettona har redan inletts. På andra sidan gatan från Ekströms arbetsplats, finns ett av uppsamlingsställena dit vräkta judar från beslagtagna hus förts, i väntan på tågen till koncentrationslägren.

De brutala hämtningarna, där Gestapo kom om morgonen och bussade bort människor till en så gott som säker död, skedde för öppen ridå, varför Ekström sannolikt måste ha bevittnat dem på sin väg till jobbet.

På det här uppsamlingslokalerna på Lützow Strasse 77 trängs 1941 bland andra ett tiotal judiska pensionärer. De har 1940 bryskt avhysts från sitt fina äldreboende på Lützow Strasse 48–49.

I deras forna hem har nämligen den blivande SD-grundaren Gustaf Ekström och hans kollegor på SS Haupt­amt flyttat in. Namnen på samtliga de 63 boende på Judisches Altersheim finns i dag att läsa i de långa listorna över koncentrationslägrens offer.

– Max Ascher, ankom 18/8 1942 till Theresienstadt. Han var på Lützow Strasse. Transportuppgifter på Yad Vashem visar att han skickades till Treblinka och sedan försvinner han där, läser LO-ombudsmannen Anders Larsson ur sin egen sammanställning.

Arthur Bernhard, deporterad till Theresienstadt 15/7 1942. Död 2/9 1943. Mördad.
Lina Bernhard… och så vidare.

Johan Ulvenlöv och Anders Larsson, LO.

Vi sitter i ett mindre konferensrum på LO-borgen.

Det är tyst en stund för att ta in det oerhörda, som blir lite mer gripbart men samtidigt mer outhärdligt, när de enskilda personerna träder fram. Historien om hur dessa gamla oskyldiga människor vräks för att sedan deporteras till dödsläger och gasas ihjäl och att det är bödlarna, inklusive en svensk partigrundare, som flyttar in i deras hus för att propagera för och rekrytera soldater till folkmordet, är svårsmält.

– Det är människor av kött och blod. Det blir lite tuffare då än bara siffror, säger Anders Larsson.

Bordet är fullt av grå mappar, klipp, arkivdokument och böcker. Många månaders researcharbete ligger bakom kartläggningen av Sverigedemokraten Gustaf Ekströms nazistiska förflutna.

Delar av historien har presenterats i filmen ”Ett parti som alla andra?”, en av de flera filmer som LO producerat i sin granskning av Sverigedemokraterna, av dess politik och historia.
Alla dokument som LO samlat på sig i sin granskning kommer nu att lämnas över till Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek så att de görs tillgängliga för forskare.

Johan Ulvenlöv, sociala medier-strateg på LO, och ombudsmannen Anders Larsson botaniserar i de olika dokumenten medan de berättar hur sakta men säkert bilden av en lika extrem och uthållig ideologisk fotsoldat träder fram för varje ny uppgift.

Det är ett imponerande pussel som alltså visar Ekströms indirekta koppling till Förintelsen och hans medlemskap i det tyska nazistpartiets studentförbund.

När de började researchen fanns det bara några rader om Gustaf Ekström i en gammal bok av Stieg Larsson. Ekström nämndes även i Bosse Schöns böcker om de svenska frivilliga i Waffen SS ”Hitlers svenska SS-soldater” och ”Svenskarna som stred för Hitler” och en kort intervju gjord 1993 som visades i tv-dokumentären ”Blågul nazism” (SVT 1995).

I den klargör Ekström att han förblivit övertygad nazist, utan minsta ånger.

– Jag ångrar ingenting för att jag menar att männi­skorna är svaga och måste behandlas som svaga människor, säger Ekström.

– När man hör det undrar man ju: Vad har han gjort? Vilket politiskt arv har han lämnat efter sig som grundare till Sverigedemokraterna, säger Johan Ulvenlöv.

Och vad gjorde han från 1945 till 1988?

– Det var bara en snutt. Vad finns det mer? Han måste ha gjort något under kriget? Finns det dokument?

Det skulle bli en resa jorden runt – tyska Bundesarchiv, norska och finska krigsarkiv, amerikanska National archive of records and administration, Yad Vashemd förintelsearkiv i Jerusalem. Men redan Riksarkivet och Ekströms Säpoakt ger ny information.

Det är 44 sidor med förhör och uppgifter från 40-talet fram till 1976.

Gustaf Sivert Ekström, född 9/10 i Färila, ”uppmärksammats på grund av sina förbindelser med västtyska högradikala kretsarna i synnerhet med SRP…E lär dessutom ha medverkat vid förberedelserna till en internationell fascistkongress.”

– Vad han gör från det att kriget är slut fram till sin död är att han medverkar i alla organisationer som växer fram. Han har kontakter med de tyska nazisterna, säger Johan Ulvenlöv.

Ekström var inte bara inblandad i rekryteringen av nya Waffen SS-frivilliga, visar Säpoakten, han har även kontakter med svensken Thorwald Calais, Gestapo-spion som verkade i ockuperade Norge och spionerade på svenska försvarsanläggningar längs gränsen.

Men Säpo släpper Ekström efter två veckor. LO ska 70 år senare hitta mer än vad som står i Säpoakten.

För vad gjorde Ekström i Tyskland? ”Waffen SS 41–43” var de uppgifter som fanns. I Säpoakten stod det att han har tjänstgjort vid SS Haupt­amt, men inga detaljer om tjänstgöringen.

Sökandet går vidare till tyska Bundesarchiv. Där visar det sig finnas uppgifter om Ekström från kartoteket för Nationalsocialistiska studentförbundet, där Ekström träder in 1 november 1943.

Det bekräftar att Ekström har tjänstgjort vid Östfronten och fått utmärkelsen Ostmedaille. Det framgår vidare att Ekström stannade kvar i Tyskland, för att studera teknik och kemi, när han lämnade Waffen SS.

– Han gick då in i en ny nazistorganisation. Han var alltså hela tiden organiserad nazist under sin tid i Tyskland, säger Johan Ulvenlöv.

Det hindrar inte Ekström från att göra repmånad på I3, i juni 1945, bara några månader efter att han kom tillbaka från Tyskland.

Det var känt att Gustaf Ekström före kriget var med i den svenske nazistledaren Sven Olov Lindholms nazistparti NSAP i Sverige. Han hade olika mindre förtroendeuppdrag. På en bild som Bosse Schön redovisar hittar vi Ekström poserande i nazistuniform.

Ett politiskt engagemang som blev problematiskt, inte minst efter den norska ockupationen 1940.

– Förhållandena för anhängarna till nazisterna i Europa, blev allt mer hårt trängda på hemfrontens sidor. Även jag blev trängd på mitt eget håll vid det truppförband som jag tillhörde, där många soldater och rekryter fick reda på min politiska övertygelse, berättar Ekström 1993.

I Gestapos och SS gamla högkvarter i Berlin ligger i dag stiftelsen Topografi des Terrors dokumentationscenter. Enligt dem hade SS Haupt­amt hand om värvningen och administrationen av alla Waffen SS soldater i de ocku­perade delarna som Norge och Nederländerna. Men SS Hauptamt producerade även ideologiska dokument, politiska pamfletter och tidningsartiklar så kallad ” Weltanschuliche erziehung”.

Hit rekryteras Gustaf Ekström när myndigheten byggs ut 1941. En del SS-frivilliga har i efterhand ursäktat sin insats med äventyret och kriget mot kommunismen, men Gustaf Ekström gjorde ett ideologiskt livsval. Att han går vidare till SS Hauptamt är knappast en tillfällighet.

– Här får du ju inte jobba om du inte verkligen tror på de här sakerna. Det är intressant utifrån perspektivet av det politiska arvet. Den här personen har verkligen sysslat med propagandan för tredje riket, säger Johan Ulvenlöv.

Det är här det blir extra intressant, när adressen till det sedermera sönderbombade SS Hauptamt kommer på tal. Lützow Strasse 48.

– När vi är där så börjar de slå i telefonkatalogen från 1941. Då framkommer det i telefonkatalogen att på det här stället låg det ett judiskt äldreboende, Jüdisches Altersheim, berättar Ulvenlöv.

Enligt Bundesarchiv skedde arifieringen av Jüdisches Altersheim 15 januari 1941.
Vilka bodde där innan? Vad hände med dem?


Sökandet efter SD-grundaren Gustaf Ekströms förflutna blir alltmer obehagligt.
Det New York-baserade Leo Beckinstitutet för tysk-judisk historia ger svar.

– Vi får tag på fotografier. Huset finns inte kvar. Så här såg det ut innan, säger Ulvenlöv och visar bilder på sin lap top-dator.

– Enkelrum, matsal, en festsal. Det måste ha varit ett av de modernaste. Hur många kan det ha varit som bodde där. Vi räknar till 35 stolar i matsalen.

Anders Larssson börjar då söka på en digitaliserad sökmotor över återkrav på förlorad egendom beslagtagna av nazisterna som tyskar, företrädesvis judar, efter kriget har rest.
Till slut får han fram en handfull namn på adressen Lützow Strasse 48. Det är efterlevande anhöriga som på 50-talet har krävt upprättelse.

– Vi kollade namnen i minnesboken för människor som mördats av nazistregimen.
– Där hittade vi alla de fem namnen.


Det visade sig vara värre än så. I minnesboken över judarna i Berlin som föll offer under förintelsen, utfrån  folkräkningen från 1939, återfanns ett 60-tal personer som bott på Lützow Strasse 48. På Yad Vashem, Israels myndighet, arkiv och forskningscentrum om förintelsen finns listor över alla transporter till koncentrationslägren. Där återfinns alla personer som var folkbokförda på Lützow Strasse 48, 63 äldre och en anställd.

Av dessa deporterades 63 personer 1942. En person begick självmord 1941 innan deportationen hade verkställts. Ingen överlevande har hittats.

De flesta av de äldre deporterades till Theresienstadt. Andra till Treblinka och Auschwitz. Den anställda deporterades till Maly Trostinec i Vitryssland, visar LOs granskning.

Ingen av dem som bodde på Jüdisches Altersheim, före det att Gustaf Ekström och hans kollego­r flyttade in, överlevde alltså Förintelsen. De deporterades mitt framför ögonen på Ekström.

Detta kastar ett annat ljus över Ekströms tv-intervju från 1993, där han öppet ifrågasätter och relativiserar Förintelsen.

– Varje vettig människa ställde sig mycket tvivlande till dessa skräckhistorier, säger Ekström.

Du tror inte på dem fortfarande?

– Ha ha. Det var bästa frågan. Varje land har sina skräckhistorier. Ingen männi­ska är felfri. Så att vi alla är lika goda kålsupare, svarade Ekström och skrattade.

– Han sitter där och ljuger. Och då vet man nu det här: Han har suttit på det här gamla judiska äldreboendet på dagarna och fikat, och har sedan efteråt spridit dessa tankar och idéer. Det blir fullständigt vidrigt. Det är sanslöst, säger Johan Ulvenlöv.

Hur reagerade ni själva när ni insåg detta?

– Var slutar det här? Man trodde inte att man skulle sitta och titta på transportlistor till Treblinka. Att steget därifrån till Sverigedemokraterna skulle vara så kort fanns inte i min föreställningsvärld, säger Johan Ulvenlöv.

Gustaf Ekström satt i SD:s partistyrelse i två år. Han var revisor i SD Malmö så sent som på 90-talet.

Den röda tråden från Waffen SS till SD gör också att tystnaden från den nuvarande partiledningen med Jimmie Åkesson i spetsen kan ifrågasättas.

Jimmie Åkesson fick i valrörelsen 2014 frågan i SVT om vad det var som lockade honom att 1995 gå med i ett parti där det heilades?

– Det såg jag överhuvudtaget inte. Det fanns inga sverigedemokrater där jag växte upp, svarade Åkesson.

– Det här är människor som menar att det här behöver vi inte prata om. Vi behöver inte ta avstånd från det. Vi behöver inte kommentera det. De försöker sopa det här under mattan, säger Johan Ulvenlöv på LO.

– Det är ju den frågan vi ställer i filmen: Är det ett parti som alla andra? Nej, det är inte att parti som alla andra, säger Anders Larsson.

Gustaf Ekström dör 1995 i Lund. 2010 kommer Sverigedemokraterna in i riksdagen. 2014 blir SD landets tredje största parti.

I dag driver en rad borgerliga företrädare att det efter valet 2018 ska bildas en alliansregering beroende av SDs stöd.

I tv-intervjun berättar Gustaf Ekström att han träffade den svenske nazistledaren Sven Olov Lindholm efter Nazitysklands fall.

– Någon gång i juni 1945 var det. Han var mycket lugn och sansad och målmedveten och sa att vi måste nu inse de ändrade förhållandena. Vi måste hålla ut så gott det går. Kanske randas det bättre tider efter hand.

Annons: