Annons:

Samhällsfunktioner passar inte som affärstransaktioner

När man så här i coronatider hänvisas till att arbeta hemifrån, och att inte ägna sig åt livsfarligheter som att hämta barnbarn på förskola, träffa vänner eller gå ut och handla mat blir det en del tid över för andra aktiviteter.

Sortera i bokhyllorna, till exempel. Varvid man förstås delvis förlorar tid på att försjunka i läsning av böcker eller tidskrifter inköpta någon gång i det förflutna och som man på det hela glömt bort att man över huvud taget läst.

Då hittar man en del intressanta citat. Det här till exempel:

”Marknadsekonomi är utmärkt i näringslivet, men den ska också begränsas dit”. Den person som säger detta fortsätter senare, litet längre fram att även när man är för marknadsekonomi (i näringslivet, alltså) behöver man inte försvara alla sorters kapitalister eller gilla sättet som kapitalismen utvecklats på.

Jag har testat de här citaten på några personer i bekantskapskretsen, och frågat vem de tror det är som sagt det här. De flesta tror det är någon traditionell socialdemokrat, någon har gissat på en socialliberal.

Det är det inte. Den som sade det var Hans Zetterberg. På sin tid chefredaktör för Svenska Dagbladet och på 1980- och 90-tal betraktad som ledande moderat ideolog. Somliga ser honom som upphovsman till det Reinfeldt kallar liberalkonservatismen.

Den distinktion Zetterberg gör mellan näringsliv/marknad och andra, icke affärsbaserade, samhällsfunktioner känns igen även hos socialdemokratin (sedan drar vi inte samma slutsatser som konservatismen, men det är en annan historia).

Och det är den distinktionen man ska göra, nu när effekterna av de senaste decenniernas marknadsliberalism på allvar driver på en debatt om nödvändiga förändringar i frågor som statens roll, vinstintressen i välfärden och samhälleliga styrmekanismer i ekonomin.

Plus att man ska ha i minnet påpekandet att marknadsekonomi inte är detsamma som fritt spelrum för kapitalintressena, på bekostnad av alla andras intressen…

Kritiken mot marknadsliberalismens alla negativa effekter handlar inte, som en del marknadsfundamentalister vill ha det, om att man i stället vill ha planhushållning enligt den gamla Sovjetmodellen, eller att man tänker förbjuda privat företagande. Vad den handlar om, enkelt uttryckt, är att samhällen och viktiga samhällsfunktioner typ sjukvård, eller skolväsende, inte kan byggas genom affärstransaktioner.

Vilket är vad de senaste decenniernas marknadsliberalism handlat om: att göra ett antal samhällsfunktioner till en fråga om affärer. Stridsropet på 1990-talet från ekonomernas sida var att marknaden var överlägsen politiken vad gällde lösningen på just gemensamma, samhälleliga behov, från sjukvård till kollektivtrafik, och att till och med dåliga marknadslösningar var överlägsna de bästa politiska lösningarna.

När marknadsanhängare beskriver marknaden lyfter de fram sådant som innovationsförmåga och flexibilitet. Men det som är det grundläggande kännetecknet på en marknad, det är att produktionen av varor och tjänster, och fördelningen av det producerade, bestäms genom prismekanismen. Producentens krav på avkastning relativt konsumenternas vilja (och förmåga) att betala för det producerade bestämmer vad som tillverkas, hur mycket som tillverkas, och vilka som får del av det.

De som inte har möjlighet att betala det som producenten kräver för att täcka sina kostnader samt få en viss avkastning blir helt enkelt utan – hur mycket de än kan behöva varan eller tjänsten. Bristen på billiga hyreslägenheter är en utmärkt illustration till detta.

Det är därför som sådant som vård, skola och omsorg inte ska fördelas genom marknadsmekanismerna. Och det är därför som behovet av lagerhållning av samhällsviktiga varor – typ mediciner – inte kan styras av marknadsidéer om slimmade omkostnader…

Marknadsekonomi är, som sagt, en bra modell för produktion av ett antal varor och tjänster – men inte för alla. Och även så ska man ha i minnet att styrkeförhållandena på en marknad kan vara ytterligt ojämna, och innebära att vissa intressen kan hävda sig mycket bättre än andra – och med det skada både miljö och människor, och i sista hand samhället. Att rätta till sådana ojämnheter är nödvändigt, för samhällsstabilitetens skull

Vilket oftast handlar om att sätta spärrar för kapitalintressena. Det är ofta det Timbroliberalerna menar när de talar om riskerna för ”socialism” och planhushållning. Men faktum är att det snarare handlar om att stärka marknadsekonomin – för det är alltså så att marknadsmodellerna bygger på att inga enskilda aktörer är så mycket starkare än andra att de kan styra ekonomin i enlighet med sina egna intressen.

Så det är vad dagens diskussioner handlar om, statens roll i förhållande till marknaden, och om vilka andra värden än rent affärsmässiga som är viktiga att värna i samhällets funktioner. För sådana värden finns alltså – vilket inte minst dagens läge visar

Det handlar om att rätta till marknadsekonomins misshushållning – inte att införa sovjetisk planhushållning.

Annons: