Annons:

Säg som det är även när det är obehagligt

I ett öppet brev till Socialdemokraternas nästa partiordförande skriver Tankesmedjan Tidens verksamhetschef Johan Sjölander följande.

Hej och grattis till ditt kommande uppdrag. Eller grattis och grattis. Det är fel ord. Det finns mycket jag inte avundas dig. Makten är både slitsam och ensam. En av de svåraste utmaningarna och viktigaste uppgifterna måste vara att hålla hoppet uppe. Jag tänkte skriva några rader om just den saken. Och hur man förhåller sig till en värld som är allt annat än vacker. 

När Zeth Höglund 1930 skrev ett minnesord till din företrädare Hjalmar Branting hänvisade han till Machiavelli och jämförde den några år tidigare bortgångne arbetarhövdingen med lejonet och räven. För fursten måste enligt renässanstänkaren kunna vara såväl stark och modig som smart och listig. Våga röra sig framåt men kunna undvika fällorna. Inte ge upp inför omständigheterna men heller inte bortse från dem. För makt handlar ju både om det önskvärda och det möjliga. Som partiledare kommer du hamna rätt i skärningspunkten mellan dem. Du kommer behöva välja mellan mod och försiktighet och avgöra vilken tid som kräver vad.

Machiavellisk är ju annars ett skällsord. Men bakom de öppna cynismerna i hans mest lästa verk ”Fursten” finns också en annan sida av författaren. I sin essä ”Maktens spegel” lutade sig Anders Ehnmark på denna andra förståelse och kategoriserar Machiavellis egentliga inställning som en av ”kämpande pessimism”. Personligen gillar jag den formuleringen. För en person med hjärtat till vänster, som blev politiskt medveten på det nyliberala nittiotalet, har jag ofta känt mig träffad av den. Under senare år, när högerextremism och främlingsfientlighet växt sig allt starkare, allt mer. Det är helt enkelt svårt att behålla alltför mycket av oskuldsfull optimism i den tid vi lever i. 

Men poängen är att du inte behöver se världen i rosenrött för att inte ge upp. Tvärtom kan ett stråk av pessimism vars precis vad du behöver. Inom ledarskapsteorin träter man om optimism eller pessimism är den bästa läggningen för en ledare. Och det finns mycket som talar för åtminstone något av det senare. Den som hela tiden ser och planerar för det värsta är helt enkelt bättre förberedd att hantera det när det väl dyker upp. 

Inom politiken har pessimismen ofta förknippats med högern. Vänstern har stått för framtidstron och utvecklingsoptimism. Tänkare som Machiavelli avfärdats som uppgivna cyniker. Men det behöver inte vara så. Filosofen Gunnar Fredriksson skissade i en text i för länge sedan insomnade tidskiften 1989 (nummer två, 1986) på möjligheten till en progressiv pessimism. Han konstaterar där att det finns utrymme för en ”intellektuell, analytisk, radikal och sanningssägande pessimism, väl förenlig med framstegsfilosofi, reformism och demokrati”. 

Vi kan alltså acceptera att vi människor är förmögna till allehanda dårskaper, i förlängning att förgöra oss själva, utan att för den sakens skull hänfalla till uppgivenhet. Tvärtom kan vi med Fredriksson luta oss på Wigforss som inte gjorde sig några illusioner om vilka mörka krafter som kunde ruva i folkdjupet men ändå envetet höll fast vid tron på att förnuftet till slut kunde segra. Eller som Fredriksson skriver; ”Det spelar ingen roll hur pessimistiskt man än ser på opinionen och vilken svag ställning ett som man tycker förnuftigt förslag kan ha. Pessimismen går att förena med en optimistisk reformpolitik och det finns i alla händelser ingen annan väg än att övertyga de många människornas förnuft”. 

Vad jag vill säga är väl ungefär det här. Du behöver inte låtsas. Vi förstår hur svårt det är.

Vad jag vill säga är väl ungefär det här. Du behöver inte låtsas. Vi förstår hur svårt det är. Många av oss är trötta på politiker som försöker väcka entusiasm genom att underdriva problemen. Vad vi förväntar oss är inte klämkäcka hurrarop. Vi förväntar oss att du ska säga som det är. Även när det är obehagligt. 

En sådan, kämpande, pessimism är tung att bära. Vi är någonstans skolade i att det gäller att tro på oss själv, visualisera framgången så kommer den av sig själv. Men du måste förmå tala både till dem som ser ljust på framtiden och dem som somnar med oro i magen. Du måste förstå uppgivenheten den unga kvinnan i Bromölla känner inför klimathotet, förortsmammans rädsla för att hennes son ska fångas upp av gängen eller komma i deras väg, känslan av svek när både jobben och de offentliga myndigheterna lämnar orten. 

Och just där det är som mörkast måste du visa att du inte ger upp. För den politiska striden avgörs i slutänden inte i regeringskansliet eller i riksdagens kammare. Den avgörs på arbetsplatser, runt fikabord, i tidningarna, på sociala medier, på universitetens seminarier och i hjärtan och hjärnor hos miljontals hårt kämpade svenskar. Den avgörs i byar i inlandet, i småhus i Örebro, i punkthus i storstädernas förorter. Du måste förstå alla dessa människors längtan och oro. Och lyckas visa att det, just i skärningen mellan det önskvärda och det möjliga, finns en strimma av hopp. 

Johan Sjölander
verksamhetschef Tankesmedjan Tiden

Annons: