S måste lösa sitt mansproblem
Orsaken bakom socialdemokratins mansproblem är politisk, skriver Payam Moula.
Socialdemokraterna har för lågt förtroende i frågor som är viktiga för män, såsom invandring och rättspolitik. En ny sidoorganisation som finns till för LO-männen kan vara ett första steg, skriver Tidens chefredaktör Payam Moula.
Socialdemokraterna har ett mansproblem. Enligt SVT/Verian i April skulle 43 procent av landets kvinnor rösta på S, men enbart 28 procent av landets män. Det innebär att vi attraherar nästa dubbelt så många kvinnliga väljare som män samtidigt som nästan varannan man lägger sin röst på SD eller M.
Det sägs ibland att arbetarmännen lämnat socialdemokratin, men det är snarare arbetarrörelsen som har lämnat arbetarmännen. Och utan att hamna i en diskussion om hur man ska värdera olika väljare så kan vi konstatera faktum; när arbetarrörelsen lämnar männen så plockar extremhögern upp dem.
För den som på allvar är oroad över hotet mot demokratin finns ingen viktigare uppgift än att flytta fler män från SD/M till S. I en fungerande demokrati utgörs hotet sällan av högerradikala partier, snarare är problemet vänsterns oförmåga att erbjuda männen ett attraktivt alternativ.
Orsaken bakom socialdemokratins mansproblem är framför allt politiskt. Partiet har för lågt förtroende i frågor som är viktiga för män, såsom invandring och rättspolitisk. Dessutom måste socialdemokratin vinna plånboksfrågorna.
I valet 2022 angav 37 procent av väjarna enligt SVT Valu att den egna ekonomin var ”av mycket stor betydelse för valet av parti i riksdagsvalet”. Av dessa väljare valde en stor andel att lägga sin rösta på SD (56 procent av SD-väljarna prioriterade plånboksfrågor) och en mindre andel på S (28 procent av S-väljarna ansåg plånboken viktig).
Men även om mansproblemet i S i grunden är politiskt så förstärks det av våra organisatoriska strukturer.
Socialdemokraterna har i dag fem sidoorganisationer: S-kvinnor, HBTQ+S, SSU, S-studenter samt Tro och solidaritet. SSU och S-Studenter har till uppgift att organisera, bilda och kanalisera engagemang hos de yngre. Tro och solidaritet organiserar socialdemokrater av olika religiös tro. S-kvinnor verkar för ett samhälle där kvinnor och män är jämställda och HBTQ+S ska verka för hbtq+rättigheter.
Dessa organisationer är alla viktiga: Organiseringen av unga är helt avgörande, ojämställdheten är en av samhällets största orättvisor och inte minst den psykiska ohälsa som drabbar hbtq+personer är djupt alarmerande.
Men när sidoförbunden gemensamt drar socialdemokratin åt en riktning tenderar det att bli en riktning bort från LO-männen. Och när de alla drar åt samma håll blir effekten påtaglig. Exempelvis finns i Socialdemokraternas verkställande utskott sex ordinarie platser och sex ersättare, och fem sidoorganisationer.
Borde det inte finnas en motvikt i form av en sidoorganisation som organiserar och stärker LO-männens inflytande i Socialdemokraterna?
Med allt detta i bakgrund tänker jag; Borde det inte finnas en motvikt i form av en sidoorganisation som organiserar och stärker LO-männens inflytande i Socialdemokraterna? Som ser till att deras materiella intressen, politiska preferenser och verklighetsuppfattning inte tappas bort? Kanske behövs en ny sidoorganisation; LO-Män? Inte för att LO-männen är en särskilt utsatt grupp i samhället, utan för att socialdemokratins utveckling mot ett tjänstemanna- och akademikerparti utan arbetarmän allvarligt hotar möjligheten att forma en mer progressiv samhällsordning.
En sådan sidoorganisation skulle naturligtvis göra marginell skillnad. Men vi måste börja någonstans, för problemet är allvarligt. Valet 2026 kommer att avgöra Sveriges framtid. Fyra år till med Tidöpartierna, där SD dessutom sitter i regering, kommer att åsamka Sverige irreversibla skador. Ska arbetarrörelsen vinna kampen om Sverige och demokratin så måste vi vinna tillbaka arbetarmännen.
Payam Moula
chefredaktör Tiden
