Krönika: S-kongressens uppgift är att kompromissa

Stefan Löfven talar på S-kongressens öppning i Göteborg Foto:
Ylva Säfvelin / fri publ

Inför årets partikongress i Göteborg har partiledningen gått ut hårt och bland annat deklarerat att det nu får vara slut på kriminaliteten ute i våra stora bostadsområden. Samma hårda attityd gäller kring de tillfälliga uppehållstillstånden som ännu en tid ska bestå, nu när flyktingströmmen till Sverige begränsas.

Däremot behandlar partiledningen välfärdsföretagen inom vård och omsorg mjukt. Här ska inga vinstbegränsningar äga rum. Det får räcka med att vinstbegränsningar införs för friskolorna. Och i den borgerliga pressen vädrar ledarskribenterna morgonluft. Nu är ”högersossarna” äntligen på frammarsch!

Men finns det verkligen en organiserad pragmatisk höger och radikal vänster inom socialdemokratin? Jodå, för 100 år sedan fanns det. 1916 var dessa två välorganiserade grupper tydligt åtskilda åt inför partikongressen 1917. I ett tafatt försök att skapa en försoning mellan den pragmatiska majoritetsgruppen, och den revolutionära minoritetsgruppen anordnades sommaren 1916 en fotbollsmatch mellan grupperna.

I röda tröjor spelade de pragmatiska anförda av Per Albin Hansson som centerhalv och Gustav Möller som vänsterinner. De spelade för ett parlamentariskt och blocköverskridande samarbete med Liberalerna för att äntligen nå regeringsmakten. Den radikala partivänstern vägrade att samarbeta med de borgerliga och ville genast införa ett socialistiskt samhälle.

Iförda blå tröjor med bland annat ungsocialisten Ivar Vennerström i försvaret och författaren Ture Nerman i anfallet gick vänsteroppositionen till anfall. De pragmatiska vann matchen med 2-1 och vid partikongressen året därpå vann förhandlingslinjen ett stort stöd.

Strax därpå kunde Socialdemokraterna bilda regering med Liberalerna, och det parlamentariska genombrottet var ett faktum. Då bildades det konkurrerande Socialdemokratiska Vänsterpartiet, som genast fick inleda en politisk ökenvandring utan möjlighet att påverka riksdagspolitiken. I skenet av att den ryska revolutionen övergick i en brutal diktatur, och övergivna av väljarkåren återvände de flesta utbrytare till ”fadershuset” och tjänade partiet under många år.

Sedan 1917 finns det inga organiserade politiska grupperingar inom socialdemokratin som står i opposition till partiledningen. Ett kongressombud kan i dag exempelvis vara för en generös invandringspolitik och samtidigt följa partilinjen i att begränsa vinstuttaget i friskolorna.

Den övergripande uppgiften för alla kongressombud blir att skapa starka kompromisser som kan vägleda partiledningen inför kommande blocköverskridande uppgörelser. Det skulle säkra ett fortsatt socialdemokratiskt regeringsinnehav.

Magnus Hermansson Adler, universitetslektor och medlem av Majornas s-förening