S bör bygga för materiell trygghet i kristider

MSB ger i skriften ”Om krisen eller kriget kommer” information och råd om hur vi kan stärka samhällets motståndskraft vid olika typer av hot. Det kan vara militära hot, men också andra typer av hot, som extremväder och smittor. Vi uppmanas att ha en hemberedskap för att klara oss i en vecka med vatten, mat, värme och hygien. Men sedan då?

Därefter förväntas samhällets gemensamma resurser sättas in, för att klara fortsättningen. Men hur länge räcker de resurserna? Kristiden kan bli lång. Ukrainakriget har pågått i mer än tre år. Coronapandemin härjade i ett år, innan ett vaccin fanns tillgängligt. Klimatkrisen har vi bara sett början på.

Vår materiella försörjning har flera sårbarheter. Jag vill här peka på några av de viktigaste. Den första sårbarheten handlar om tillgången på energi. Från energiläran (termodynamiken) vet vi att alla livsprocesser på jorden kräver energi för att fortleva. Även våra maskiner och fordon upphör att fungera utan energi. Hela vårt moderna industrisamhälle är uppbyggt och drivs med energi, som huvudsakligen kommer från fossila kolföreningar, främst olja. Detta gäller både den dagliga ”driften”, till exempel i form av livsmedel och drivmedel. Men också de stora mängder energi som har använts vid tillverkning av exempelvis maskiner och fordon, och vid byggandet av hus och infrastruktur.

Den andra sårbarheten är geografisk. Dagens produktionsprocesser bygger ofta på global handel mellan olika produktionsenheter. Dessa är ofta storskaliga och lokaliserade till ett fåtal platser. Om transportleder skärs av eller en stor produktionsenhet slås ut, så riskerar detta att leda till kraftiga störningar på produktionen.

Ta odling av spannmål som exempel. Där behövs energirikt drivmedel till traktorer för bearbetning av marken, och energi för framställning av kvävegödsel. Diesel till traktorerna tillverkas traditionellt från fossil olja som måste importeras. Inhemsk produktion av kvävegödsel saknas i nuläget (Jordbruksverket). Utan kvävegödsel och tillgång till diesel kommer svensk spannmålsproduktion att minska kraftigt på sikt. Bondesamhället däremot var starkt decentraliserat, med många små självförsörjande gårdar. Hästkraften var främsta drivmedlet och korna producerade gödsel.

Den tredje sårbarheten uppkommer genom det sätt som de sociala relationerna och arbetsfördelningen ser ut i dag. Förr arbetade de flesta svenskarna inom jordbruket och vi hade en hög grad av självförsörjning. Numera bor de flesta i städer. Endast cirka 2,3 procent av befolkningen mellan 20 och 64 år är sysselsatta inom jordbruket (Jordbruksverket, SCB). De flesta är anställda för att arbeta antingen inom industri, tjänsteföretag eller offentlig sektor.

I bondesamhället arbetade ofta flera generationer på gården. Nu ägnar barn och ungdom minst nio år, ofta mer, av sina liv åt utbildning, och flyttar sedan hemifrån. Cirka 21 procent av befolkningen är över 65 år (SCB), pensionerade från arbete, och bor sällan tillsammans med sina barn.

Förr hade vi ett ojämlikt samhälle, med stora skillnader mellan fattig och rik, och mellan man och kvinna. Denna ojämlikhet kvarstår i viss grad, och dessutom har vi fått ett mer multikulturellt samhälle. Av befolkningen är 20 procent utrikes födda (SCB) och cirka 29 procent av eleverna i grundskolan har ett annat modersmål än svenska (Skolverket). All denna ojämlikhet gör det svårare för oss att överleva kristider. Sammanhållningen och gemenskapen mellan människorna är försvagad.

Jag föreslår nu att SAP sätter som mål att skapa en ny basekonomisk sektor. Basekonomins syfte skulle vara att ge materiell grundtrygghet för hela befolkningen under kris- och krigstider. Kort sagt ett robust och långsiktigt fungerande civilförsvar. Missförstå mig inte. Vi ska inte backa tillbaka till det gamla bondesamhället. Basekonomin ska självklart bygga på all teknik och vetenskaplig kunskap som nu är tillgänglig.

Jag tror också att det är viktigt att en stor del av befolkningen engageras för att bygga upp och vidmakthålla den nya basekonomin. Detta skulle kunna ske genom att en stor del av befolkningen får göra sin värnplikt inom det civila försvaret, som då blir del av basekonomin.

I dag kallas sju procent av 18-åringarna till värnpliktsutbildning (Pliktverket; SCB), främst militär sådan. De flesta unga vuxna får alltså i nuläget inte någon erfarenhet av att delta i försvaret. Värnplikt inom basekonomin skulle kunna gälla även senare i livet, också efter pensionering. Basekonomin kommer då att bli en mötesplats för olika generationer, samhällsklasser och kulturer. Där lär man sig att samarbeta för att överleva i kris och krig.

Anders Ohlsson
S-medlem i Umeå, civilingenjör teknisk fysik (KTH)