S behöver ta fram ett nytt mediepolitiskt program

När Socialdemokraterna nu förnyar sin politik är det naturligt att flera politik- och samhällsområden inte har fått plats i de elva arbetsgruppernas analyser och reformförslag. Allt kan inte täckas på detta sätt. Men på ett område – medielandskapets utveckling – har det ändå hänt så mycket i en djupt oroande riktning att en fördjupad analys och förnyad strategi är motiverad.

en fördjupad analys och förnyad strategi är motiverad

Arbetarrörelsen har en stolt tradition av en aktiv mediepolitik. Socialdemokraterna har sedan starten för exakt 100 år sedan varit en engagerad tillskyndare av ett starkt och oberoende public service, som efter hand har vilat på tre ben: Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion. LO och Socialdemokraterna ägde och drev under stora delar av 1900-talet mellan 20 och 30 lokaltidningar runt om i hela landet: från Norrländska Socialdemokraten i Norrbotten till Arbetet i Skåne och sedermera Göteborgsområdet. Partiet har – ibland förvisso med viss tveksamhet – även värnat och gett goda villkor till kommersiella tidningar, radiokanaler och TV-kanaler. Sammantaget har man därför bidragit till en stark mångfald av medier.

Men de senaste årtiondena har vi sett en på många sätt oroande utveckling:

• Alla tidningar utom tio i den forna A-pressen har lagts ned. De återstående har förvisso fortfarande en socialdemokratisk ledarsida, men ägs idag av stora, kommersiella mediebolag som Bonnier och NTM. Även flera av dessa riskerar att läggas ned eller dö sotdöden om ägarna inte kan få tillräckligt mycket mediestöd för dem. Hur ställer sig svensk arbetarrörelse till denna utveckling? Ska man bara stillatigande titta på, eller utforma en strategi för framtiden?

• Idag är åtta av tio dagstidningar i Sverige (som har en politisk beteckning) borgerliga eller högerradikala. Tillsammans har de över 90 procent av läsarna. Endast tolv procent har en socialdemokratisk ledarsida. Det påverkar vilka frågor som rapporteras om och vilka personer som får komma till tals. Varför är det så?

Varför har Bonnier, Schibsted, NTM eller Stampen aldrig – inte en enda gång – startat en nyhetstidning med en socialdemokratisk ledarsida?

Varför har 100 procent av de tidningar som kapitalstarka kommersiella mediehus själva har startat ”råkat” få en borgerlig ledarsida? Trots att det inte krävs någon allt för djuplodande marknadsanalys för att se att det ju finns en potential att locka läsare i ett land där många sympatiserar med socialdemokratin och är medlemmar i fackföreningsrörelsen. Varför har Bonnier, Schibsted, NTM eller Stampen aldrig – inte en enda gång – startat en nyhetstidning med en socialdemokratisk ledarsida och som utgår från arbetarrörelseperspektiv i urval och vinkel?

Varför? Jo, för att de inte alls är ”neutrala”. Eller primärt ens drivs av demokratiska drivkrafter (vilket inte är det samma som att de skulle vara antidemokratiska eller ens helt sakna demokratisk ryggrad). Som stora kommersiella koncerner drivs de av kapitalintresset. Traditionellt sett har socialdemokratin därför ofta setts som ett hot. Det är problematiskt när de dominerande aktörerna på mediemarknaden driver på för ökad enkelriktning istället för mångfald.

• Högerpartierna drev i fjol ensidigt igenom kraftiga försämringar av mediestödet, som allvarligt hotar mediemångfalden. 26 av 31 rikstäckande tidningar – bland annat AiP – fick i maj besked de blir av med det pressstöd (mediestöd) som för över 90 procent av alla tidningar är en förutsättning för att kunna fortsätta utgivningen. Hur vill Socialdemokraterna hantera det faktum att flera tidningar riskerar att dö innan man har fått chansen att ändra reglerna så att även rikstäckande tidningar – från Fokus, Bulletin och NU till Syre, Flamman och AiP ges samma möjligheter som lokalmedier att få detta viktiga stöd? Hur vill partiet långsiktigt säkra mediemångfalden?

Hur vill socialdemokratin långsiktigt garantera ett brett, folkligt, starkt och uppskattat public service i allmänhetens tjänst också framöver

• Högerpartierna drev i våras ensidigt igenom en stegvis sänkning av anslaget till SVT, SR och UR. Dessutom kan UR, SVT och SR slås ihop – vilket många befarar skulle innebära ytterligare begränsningar. Samtidigt driver Sverigedemokraterna att public service ska underställas politisk kontroll på ett sätt som skulle hotas deras oberoende. Hur vill socialdemokratin långsiktigt garantera ett brett, folkligt, starkt och uppskattat public service i allmänhetens tjänst också framöver? Hur kan denna form av fri media fredas från kommersialisering också i framtiden?

• Kommersiella TV-kanaler pressas också – och minskar samhällsnyttiga program. TV4 har tvingats varsla och banta. För ett par år sedan lade kanalen exempelvis ned de lokala nyhetsrapporteringarna. Hur vill Socialdemokraterna stärka incitamenten också för kommersiella medier att ta sitt samhälls- och demokratiansvar bättre?

• Sociala medier utgör för många en högst svajig och osäker informationskälla och ofta polariserande opinionsyttringar. Plattformen X (tidigare Twitter) har idag fullständigt tagits över av högerradikala som dag ut och dag in hoppar på alla till vänster. Samtidigt formar många unga sin syn på samhället via snuttifierade ”nyheter” på TikTok. Hur ser socialdemokratin på denna utveckling? Hur ska den faktiska tillgången till god journalistik och stabil information säkras också för nya generationer?

Radikalhögern osar av förakt för ”MSM” (main stream media)

• Radikalhögern osar av förakt för ”MSM” (main stream media). Istället etablerar de hela ekosystem av alternativmedier med falska nyheter och extremt hårdvinklat och hatfyllt material. Hur vill svensk arbetarrörelse möta detta?

Detta är bara några av alla de frågor som arbetarrörelsen behöver besvara om hur man vill att dagens och framtidens medielandskap i Sverige ska se ut. Det är dags för en lika bred och djuplodande analys som präglade de elva arbetsgruppernas arbete. Dessutom krävs en genomtänkt strategi för framtiden. För om inget görs, så är den svenska demokratimodellen hotad. Få saker är mer allvarliga.

Daniel Färm är politisk redaktör