Rustad alliansfrihet är rätt väg för Sverige

Det är lätt att ryckas med av de förfärliga rapporterna från Rysslands invasion av Ukraina. Sjukhus bombas och städer läggs i ruiner. Den svenska regeringen har enligt min mening hanterat läget på ett förtroendeingivande sätt. Solidariteten med Ukraina har sträckt sig längre än tidigare med leveranser av både förnödenheter och vapen.

Men inom Socialdemokraterna har röster börjat höjas för ett svenskt Natomedlemskap. Detta är mycket olyckligt. Ett eventuellt medlemskap skulle medföra ett flertal risker för svensk säkerhetspolitik.

Socialdemokraterna behöver i stället hålla huvudet kallt just nu.

För det första finns det en felaktig uppfattning om att Natos artikel fem, om militärt stöd vid angrepp, skulle träda in per automatik om vi blev invaderade. Så är inte fallet. För att artikel fem (och andra beslut) ska gälla måste samtliga Natos medlemmar, i enhällighet, rösta och fatta beslut om detta. Förutom att det inte är säkert att vi skulle få hjälp även vid ett angrepp så skulle det innebära att vi i Sverige skulle göra delar av vår säkerhetspolitik direkt beroende av beslut fattade av Erdogans Turkiet eller Orbáns Ungern, bara för att nämna några.

För det andra så finns det en betydande risk att ett Natomedlemskap skulle invagga Sverige i en falsk trygghet. Varför skulle vi i Sverige behöva lägga pengar på vårt försvar om vi ändå kan räkna med att få stöd från USA? Talande exempel på det här problemet är att ingen av de tre baltiska staterna i dag har något eget stridsflyg.

Den tredje och kanske viktigaste invändningen mot att ett Natomedlemskap skulle stärka vår säkerhet är att när det väl gäller så kommer ingen beslutsfattare i varken Paris eller Washington att vilja riskera ett fullskaligt kärnvapenkrig för Sveriges skull. Därför kan vi inte heller bygga vår säkerhetspolitik på ett sådant naivt antagande.

Förutom de säkerhetspolitiska fallgroparna med ett Natomedlemskap så finns det även viktiga politiska och moraliska invändningar. Då Nato är en militär allians är medlemsländernas militära förehavanden viktiga att förstå och analysera. USA:s olagliga anfallskrig och drönarkampanjer har skördat hundratusentals människoliv bara under 2000-talet. Den turkiska krigsmakten som är en av Natos största bedriver dessutom ett hänsynslöst krig mot Syriens kurder som länge varit världens sköld mot Islamiska staten IS.

Nej, Socialdemokraterna behöver i stället hålla huvudet kallt just nu. Rysslands överfall på Ukraina och det förändrade säkerhetspolitiska läget i Europa innebär dock att vi måste rusta upp vårt militära försvar i snabbare takt än hittills. På motsvarande sätt har pandemin tydliggjort behovet av att rusta upp vårt civila försvar. Vägen framåt bör i stället vara en rustad alliansfrihet. Den ligger även närmare klassisk socialdemokratisk säkerhetspolitik än ett svenskt medlemskap i Nato.

Tryggheten i Finlands säkerhetspolitiska ordning har tydliggjorts två gånger på kort tid. Först när deras starka civilförsvar, med stora lager av mediciner och skyddsutrustning kom till stor nytta under pandemin. Och sedan under inledningen av den ryska aggressionen mot Ukraina när Finlands USA-ambassadör lugnt och koncist kunde förklara att Finland inte var rädda för Ryssland. Skälet var att de hade en egen stark militär förmåga som kunde garantera landets frihet.

Det finns mycket att lära i ett fördjupat samarbete med vår forna östra rikshalva, även för svensk socialdemokrati.

Henrik Månsson, socialdemokrat i Eslöv.