Annons:

Anne-Marie Lindgren: Rätt säga ifrån om vardagsvåldet

Stockholms stad har vänt sig till regeringen med begäran om en lagändring som gör det möjligt att porta tafsare från badhusen. Bakgrunden är rapporterna om ökade sexuella ofredanden på badhusen – för övrigt inte bara i Stockholm, det gäller hela landet.

Förslaget är högst befogat. Skattefinansierad kultur- och fritidsverksamhet ska vara öppna för alla, men rättigheten för den enskilde måste självfallet vara kopplad till motsvarande skyldighet: nämligen att inte kränka andras rättighet och möjlighet att kunna delta i verksamheterna.

[blockquote author=”” pull=”left”]Liknande resonemang gäller biblioteken, som på många håll har problem med stökiga besökare, vandalisering, hot och våld. [/blockquote]

Och att utsätta andra personer för oönskad och obehaglig kroppskontakt, det är brist på respekt för dessa andra. I praktiken begränsar det deras rätt till verksamheten – eftersom risken för övergrepp kan få kvinnor att avstå från delta.

Liknande resonemang gäller biblioteken, som på många håll har problem med stökiga besökare, vandalisering, hot och våld.

När diskussionen om detta kom upp för ett par år sedan avvisades den av somliga med att det bara var ”medelklassens tysthetskultur” man ville värna. Men problemen handlar alltså inte om att en del besökare pratar för högt; det handlar om beteenden som inte är acceptabla någonstans.

Det är på ett sätt sant att bibliotekens problem speglar sociala problem i omgivningen, som ungdomar med trasslig bakgrund och hemlösa som inte har någonstans att ta vägen.
Men det är lika sant att om man låter det ageras ut på biblioteken, som faktiskt har andra uppgifter än att lösa den typen av sociala problem, då saboterar man för alla besökare som behöver de uppgifter biblioteken verkligen har.

Det är varken myndigheter eller ”medelklassen” som drabbas när stökiga gäng välter stolar eller vräker böcker ur hyllorna – det är alla vanliga besökare som är där för att låna böcker, plugga eller söka information i olika medier.

Och som skräms därifrån av de stökiga gängen.

Samhälleliga inrättningar är kollektiva nyttigheter, och deras användande kräver respekt och hänsyn medborgarna emellan. Badhus och bibliotek är i grunden tjänster som medborgarna betalar för varandra. Med rätt för alla att använda dem, men också med skyldigheten för alla att följa reglerna för detta gemensamma nyttjande.

Det är, återigen, viktigt att se de sociala problem som kan finnas bakom biblioteksstöket, och att agera mot dem. Men också att dra skiljelinjen mellan att se förklaringarna till vissa icke-sociala beteenden – och att urskulda, ja, acceptera dem med hänvisning just till de bakomliggande orsakerna.

Det råder bred enighet om att den rena våldskriminaliteten, med dess tydliga uttryck i flera socialt utsatta bostadsområden, måste stoppas. Och att det, givetvis, kräver insatser riktade direkt mot de kriminella handlingarna. Som adderar till problemen i området, och motverkar åtgärderna för att förbättra villkoren där.

Men samma sak gäller om det mer vardagliga våld som i dag drabbar många offentliga institutioner, från socialtjänsten till biblioteken. Det gör det svårare för dessa institutioner att sköta sina egentliga uppgifter, och det går ut över dem som behöver institutionernas hjälp.

Det behövs gränser även mot detta.

Man kan se det även som en del av det nödvändiga förebyggandet av det grövre våldet. För om vi inte sätter spärrar för det enklare våldet och stöket, öppnar vi också för möjligheterna att fortsätta vägen till det grövre.

Annons: