Anne-Marie Lindgren: Rätt ha kontroll över alla skattepengar
Det är skillnad på att predika för församlingen och att försöka omvända hedningar.
Argument som gör intryck på de redan övertygade är inte självklart desamma som omvänder motståndare. För att påverka dem måste du ta upp de frågor som är relevanta för dem, och som är skälet till att de inte redan tycker som du gör.
Denna enkla regel verkar synnerligen okänd för det privata näringsliv, som nu stormar mot alla tankar på regleringar av det privata vinstintresset inom den skattefinansierade välfärdssektorn.
Jag har följt, och deltagit, i den debatten i bortåt tio år. Det är ytterligt sällan – om ens någonsin – som jag hört någon företrädare för de stora privata vinstkoncernerna bemöta det som är mina och många andras påpekande om de reala problem som vinstintresset ställer till.
Det är den kritiken som det privata näringslivet måste bemöta, om de ska övertyga alla oss som förhåller oss skeptiska till vinst som styrmedel i välfärdssektorn.
Vi är rätt många – en majoritet av väljarna, faktiskt. Och våra invändningar kan inte avvisas som ”bara ideologiska”. Vi har sakskäl, och invändningarna går över partipolitiska gränser och partipolitiskt engagemang.
Här är invändningarna från ett antal nationalekonomer onekligen intressanta, nämligen att producentens intresse av att göra vinst kan dra åt ett annat håll än det som är verksamheternas syfte och skälet till att de skattefinansieras: fördelningen efter behov, inte efter lönsamhet, den likvärdiga behandlingen av olika grupper (oavsett deras lönsamhet) och den likvärdiga tillgången (återigen oberoende av lönsamhet).
Bland dem som påpekat det finns den tidigare moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson, docent i nationalekonomi. Och förra årets ekonomipristagare, Bengt Holmström, konstaterar i en intervju i SvD att utförarens intressen kan dra åt ett annat håll än ”det allmänna bästa”: Jo tack, det har vi sett ett antal exempel på.
Näringslivets oförmåga att bemöta de rent sakliga invändningarna mot vinstintresset som styrmekanism i välfärden kan förstås bero på svårigheterna att hitta sådana argument, nu när verkligheten slagit hål på teserna att dessa privatiseringar skulle leda till generellt högre kvalitet och lägre kostnader.
Så kanske är det därför de nu förfaller till den gamla dåliga principen att när argumenten tryter får man i stället höja rösten.
Peje Emilsson, som driver ett av de större privata skolbolagen, varnar således för att ett vinsttak inom den skattefinansierade sektorn är socialism. Som på sikt kan hota all privat verksamhet: ”Om man börjar socialisera en sektor så är steget inte långt att gå vidare och socialisera andra sektorer”.
[blockquote author=”” pull=”left”]Däremot tycker vi, apropå Skanska, att de uppenbart lurat skjortan av Stockholms läns landsting vid bygget av Nya Karolinska.[/blockquote]
Jag vet tillräckligt mycket om det socialdemokratiska partiet för att lugna Emilsson med att vi inte tänker förstatliga vare sig privata städföretag som städar åt kommuner och landsting, eller privata byggföretag som bygger dem, typ Skanska.
Däremot tycker vi, apropå Skanska, att de uppenbart lurat skjortan av Stockholms läns landsting vid bygget av Nya Karolinska. Och att det, som Bengt Holmström påpekar, visar att privata företags intressen drar åt ett annat håll än ”det allmänna”. Det ska därför erkännas i regelverken. För det är vad diskussionen om vinster i välfärden ytterst handlar om: Kontrollen över skattepengarna.
Skattepengar är nämligen just socialiserade pengar! Det är pengar medborgarna obligatoriskt betalar till gemensamma, samhälleliga organ (stat, kommun och landsting), att användas för gemensamma, samhälleliga uppgifter enligt vissa bestämda principer.
Då är det en övergripande princip att samhällsorgan också måste kunna kontrollera att pengarna används för sina syften.
Det gäller alla skattefinansierade verksamheter. Inte minst ställs det mycket hårda krav på medborgarna själva – tänk på sjukförsäkringen och a-kassan.
Det finns inga som helst skäl att undanta privata företag, som driver verksamheter helt och hållet betalda med skattemedel; självklart har skattebetalarna rätt att via politiska beslut formulera reglerna för pengarnas användning även där.
