Presidenten som vill ha fred i Colombia

Gustavo Petro svor presidenteden på Bolivartorget i Bogotá, där tusentals människor hade samlats för att hylla Colombias nye president. Foto: Nelson Cárdenas

7 augusti svor Gustavo Petro presidenteden på Bolivartorget i Bogota, där tusentals människor hade samlats för att hylla Colombias nya president. Med Petro, som en gång i tiden var med i gerillagruppen M-19, får Colombia sin första vänsterpresident någonsin och med Francia Marquez den första svarta kvinnan som vice president. Men framför allt en regering som kommer att göra allt som krävs för att till slut genomföra fredsavtalet som undertecknandes 2016 och det man kallar den totala freden (Paz Total).

Det framstår som en nästan omöjlig uppgift. Men aldrig tidigare har förutsättningarna varit så goda. Både ELN-gerillan och den paramilitära gruppen Clan del Golfo har signalerat att man vill sätta sig vid förhandlingsbordet med den nya regeringen. Sedan valsegern 19 juni har Petro ägnat stor kraft åt att lägga grunden till den så kallade ”Stora nationella överenskommelsen” och har samtalat med i stort sett alla politiska aktörer, inklusive ärkerivalen före detta president Alvaro Uribe, motståndaren i valet Rodolfo Hernandez och det konservativa partiet. I dag har han stöd av en bred majoritet i kongressen. Så även om fredsprocessen blir svår så har stora hinder undanröjts. 

Men vägen hit var knappast spikrak och det var inte länge sedan som den Historiska Pakten, den koalition som står bakom Petro, började ta form på riktigt.  När Palmecentret 2018 började samarbeta med de partier som i dag ingår i den Historiska Pakten fanns knappt något samarbete alls. De flesta rådgivare och aktörer från de olika partierna i Colombia som sedan har deltagit i Palmecentrets program kände inte varandra i starten. Men i dag är banden starka och samarbetet tätt. Många har fått ledande positioner och har valts till guvernörer, senatorer och ministrar. Tillsammans har vi bidragit till att ta fram underlaget till stora delar av regeringsprogrammet och samlat pakten för flera strategiska beslut. Ett sådant var att gå till kongressval med en sluten och varvad lista, som till slut gjorde att paktens bänk blev senatens största och starkt bidrog till att den kvinnliga representationen i senaten ökade från 20 till hela 30 procent. 

Kongressvalet blev startskottet för den Historiska Paktens presidentvalrörelse som baserades på en ”kärlekens politik” och att människor ska kunna ”leva gott”, med en vision om att Colombia ska bli ”Livets globala stormakt”. Kampanjen andades optimism och mätningarna såg bra ut. Fram tills några veckor före första valomgången då Tiktok-kungen och Trumpkopian, Rodolfo Hernandez, plötsligt började öka snabbt i popularitet, med en skicklig högerpopulistisk kampanj.  

Petro fick endast 40 procent i första omgången. Hernandez fick 28 procent och den traditionella högerkandidaten Federico Gutierrez 24 procent. Det såg mörkt ut. Petro skulle behöva 2,5 miljoner röster till. Men precis som i det chilenska valet, där Boric ställdes mot extremhögerkandidaten Kast, så väckte risken för att Hernandez skulle bli president många nya väljare att gå till valurnorna. Till slut lyckades Petro mobilisera ytterligare 2,7 miljoner och vann med 50,4 procent.  

När Petro till slut svurits in på söndagen, beordrade han först att Simón Bolívars svärd skulle hämtas och ceremonin pausades. Bolívar och svärdet symboliserar landets befrielse från spanjorerna, men också kampen för rättvisa. 1974 stals det av ingen mindre än M-19 och lämnades inte tillbaka förrän 1990 då dåvarande fredsprocess inleddes. Avgående president Duque hade dagen före dessutom avslagit begäran om att visa svärdet under ceremonin. När det till slut bars upp på scenen var den spanske kungen den enda statschefen som inte ställde sig upp.  

Så dramaturgin låg på topp när till slut Petro inledde sitt installationstal och talade om hur Colombia nu får sin andra chans efter sex årtionden av väpnad konflikt. Hur den nya livets och fredens regering kommer att prioritera freden, dialogen och demokratin. Hur jämlikhet kan bli möjligt genom produktion, arbete och kunskap. Hur ”vi blir lika när den som har mer betalar skatt med vilja och stolthet, utifrån vetskapen om att det kommer att hjälpa en pojke, flicka eller kvinna att växa hälsosamt, att tänka, att leva fullt ut och ge näring och utbildning åt hjärna och själ”. 

Det låter förvisso bekant här hemma. I Latinamerika är det emellertid alltför sällsynt och därför så hoppingivande för framtiden i Colombia. 

Martin Sandgren

Möjligt slut på 60 år av konflikt

Våldsamma väpnade konflikter som lett till enorm fattigdom och ojämlikhet är delar av facit till varför vänstern kunnat nå framgång och det nu finns bättre förutsättningar än på länge för fred, tillväxt och välfärd.

Colombias inre väpnade konflikt har pågått i över 60 år. I botten ligger den 150-åriga
våldsamma maktkampen mellan det liberala och konservativa partiet, som senare övergick till maktuppdelning i den så kallade Nationella Fronten. 

I spåren av våld, orättvis fördelning av land och brist på politiskt utrymme för andra aktörer, växte först vänstergerillorna fram och sedan de högerextrema paramilitära grupperna. 

Konflikten eskalerade, inramat av kalla kriget, den kubanska revolutionen och USAs nationella säkerhetsdoktrin. 

Kokainproduktionens uppsving gav ytterligare näring åt konflikten och stärkte de olika väpnade gruppernas militära kapacitet. Konflikten blandades med annan organiserad brottslighet och brottssyndikatens inflytande över politiken ökade.  

Delar av facit beskrevs av Sanningskommissionens (CEV) rapport från juni i år. Mellan 1985 och 2016 mördades 450 664 personer, åtta miljoner tvångsförflyttades och 50 000 kidnappades. De allra flesta är civila offer för brott begångna av paramilitär, Farc och statliga aktörer.  

Bakom sifforna döljer sig en grotesk verklighet, trots att landet formellt sett har varit en demokrati. Som exempelvis den nästan totala utrotningen av partiet Union Patriótica under 80- och 90-talet. Eller när militären mördade tusentals civila som sedan framställdes som kombattanter som hade dött i strid, så kallade falsos-positivos, för att Uriberegeringen (2002–2010) skulle framstå som effektiv i kampen mot terrorismen. 

Fredsavtalet från 2016 var en viktig milstolpe, men fick inte slut på våldet. 2021 registrerades 996 aggressioner mot sociala ledare och MR-försvarare, varav 139 mord, 665 hot och 93 attentat. I år har 102 sociala ledare och 26 undertecknare (ex-Farc) av fredsavtalet mördats. Totalt har 337 undertecknare mördats sedan 2016. 

Konflikten har lamslagit landet i många år och har bidragit till den utbredda fattigdomen och gjort Colombia till ett av världens mest ojämlika länder. 

Politiskt har det saknats vilja vilket högerns kampanj mot fredsavtalet 2016 och den avgående presidenten Ivan Duques kontinuerliga försök att försvaga eller fördröja implementeringen, är tydliga exempel på. 

Att fortsätta implementera fredsprocessen, demobilisera den återstående gerillan och paramilitära grupperna, ge kokaodlarna alternativ att leva av och få slut på de oräkneliga våldsamma konflikter som fortfarande pågår, är några av de närmast omöjliga utmaningar som ligger framför Petros regering. 

Men aldrig tidigare har förutsättningarna varit så goda och den politiska viljan så stark. I det ligger en enorm potential, inte bara för Colombia utan hela regionen och världen, om fred, minskad narkotikaproduktion, stabilitet, tillväxt och välfärd får utvecklas i rätt riktning. 

Martin Sandgren

Martin Sandgren är handläggare för Palmecentrets Latinamerika program PAOLA, som syftar till att stärka politiska partier i Latinamerika. Han är bosatt i Chile sedan nio år och har tidigare arbetat som biträdande Internationell Sekreterare för Socialdemokraterna och Internationell ombudsman för SSU.