Partiledartalen i Almedalen 2022: stor jämförelse & analys

En gedigen textanalys av samtliga partiledares Almedalstal i år visar att de skiljer sig åt rejält – både i uttryck och innehåll – samtidigt som vissa frågor onekligen lyftes oftare, längre och av fler än andra.

Analysen innehåller både en kvantitativ sammanställning av hur stor del av respektive partiledares tal som ägnades åt vissa sakfrågor – och av vissa typer av innehåll:

Vi kan konstatera att de populäraste ämnena i årets olika Almedalstal blev segregation och brottslighet (efter den något breda kategorin ”allmänt/ideologi”, som fick samla upp alla delar av talen som inte direkt gick att härleda till en politisk sakfråga). Siffran är summan av andelen av samtliga partiledares tal, och kan vara relevant för att se hur mycket tid som lades på olika frågor. Segregation och brottslighet lyftes alltså nästan 18 gånger så mycket som jobbfrågan.

Det är även mycket intressant att se vilka partiledare som i sina Almedalstal lyfter vilka frågor – mest. Och vilka partiledare som inte lyfter vissa frågor. Vi kan dessutom notera att partiledarna gör olika bedömningar av om de ska fokusera på en eller två frågor – eller ta upp flera frågor.

Jimmie Åkesson (SD)

Jimmie Åkesson sticker ut i både ton och retorik – men också i innehåll. SD-ledaren höll ett mycket aggressivt och raljant tal, som närmast är att betrakta som en enda lång anklagelseakt mot socialdemokratin. Han valde också att fokusera på ett område: segregation och brott, som han ägnade nästan hela sitt tal åt (46%). Till det kom två frågor, som Åkesson även la mycket kraft på: de höga energi- och livsmedelspriserna (som han tydligt anklagade Magdalena Andersson för att ligga bakom). Åkesson använde sig också av känslor och ”kött och blod” – inte minst när han lyfte brottsoffren. Men framför allt lade SD-ledaren nästan all kraft på mycket hätska påhopp på socialdemokratin: 44 procent av talet ägnades åt den typen av kritik. Slutligen är det tydligt att Åkesson – trots hård konkurrens – var den Almedalstalare som svartmålade hårdast. Sverige befinner sig – enligt Åkesson – i fullständigt kaos. Och allt är socialdemokratins fel.

Annie Lööf (C)

Den tydligaste kontrasten blev – både innehållsmässigt och till form – Annie Lööf. Hennes tal ägde rum strax efter det fruktansvärda knivmordet bara ett stenkast från själva Almedalen. Det blev därför nedtonat och med mer fokus på samling än på polemik. Även innehållsligt hade det ett helt annat fokus: internationella frågor, landsbygden, jämställdhet och markering mot extremism. Annie Lööf hörde också till de som ägnade stört andel av sitt tal åt att tala om egen politik – både konkreta förslag och värderingar.

Per Bolund (MP)

Även Miljöpartiets språkrörs Almedalstal präglades av mordet dagen innan. Annars var Per Bolunds huvudfokus föga förvånande klimatförändringarna: över 50% av tiden talade han om det ämnet. Han tog även tid att lyfta välfärd, jämställdhet och internationella frågor. Samt – givetvis – regeringsfrågan. Ett skarpt besked lämnades: MP kommer inte att stödja en regering som ökar utsläppen. Bolund varnade för högerpartierna – i synnerhet SD, och pekade på att det blir svårt att hålla högerpartierna borta från regeringsmakten om MP åker ur riksdagen. Bolund är annars den partiledare som har talat mest om egna lösningar: hela 45% av tiden, och la trots allt en betydligt mindre del på att kritisera andra partier.

Nooshi Dadgostar (V)

Vänsterledaren Nooshi Dadgostar höll ett helt annat typ av tal än de andra. Hon la stor vikt vid att berätta om hur folkhemmet hade byggts upp och utvecklats. Utifrån det redogjorde hon sedan för hur många delar av tryggheten som har urholkats, och poängterade att det bara var med Vänsterpartiet som den kunde räddas. Dadgostar gav någon känga till både Socialdemokraterna och Moderaterna, men var annars inte särskilt polemisk. Vänsterledaren var även den partiledare som – tillsammans med Liberalernas partiledare Johan Pehrsson – ägnade störst del av sitt tal åt att tala om sin egen politik.

Johan Pehrsson (L)

Johan Pehrsson hamnade annars i skuggan av de två andra högerpartiledarna, Ebba Busch och Ulf Kristersson. Det märktes att Pehrsson inte var riktigt bekväm i att hänga på i de övriga högerpartiernas hårda angrepp på socialdemokratin. Att han ändå försökte stärkte inte direkt talet. Annars var det tydligt att Liberalernas ledare försökte fokusera på partiets klassiska hjärtefrågor, framför allt skolan – men även segregation. Pehrsson var en av de partiledare som talade mest om egna lösningar. Retoriskt brast det ibland i flytet, och vid ett par tillfällen närmast skrek han ut sin punchline.

Ebba Busch (KD) och Ulf Kristersson (M)

Ebba Busch och Ulf Kristersson hade tydligt synkat sina budskap inför Almedalsveckan. De behandlas här därför samlat. Det handlade mycket om de höjda priserna på el, drivmedel, livsmedel och räntor. Även om aggressiviteten och hånfullheten inte var riktigt lika hård som från Åkesson, så var den ändå påtaglig också från M- och KD-ledaren. Socialdemokratin var föremål för hårda angrepp från båda. Både Busch och Kristersson gav även Centerpartiet en känga. Busch riktade sig helt skamlöst till centerväljare, och bad dem rösta på Kristdemokraterna i stället för Centerpartiet. Det innebar att hon talade förvånansvärt mycket om jordbruksfrågorna – tillsammans med gamla hjärtefrågan sjukvården. Busch hade dock svårt att hålla sig till sanningen genom hela talet, som innehöll flera felaktigheter och djupt missvisande påståenden. Kristersson försökte inta en mer statsmannamässig roll, men lyckades inte hålla den raljanta tongången borta från talet. Båda la störst vikt vid brottslighet och segregation – och nämnde knappt kriget i Ukraina eller den säkerhetspolitiska kris som vi fortfarande är mitt inne i. Den främsta krisen tycks – om man ska tro de två högerledarna – vara att de själva inte har lyckats stjälpa den socialdemokratiska regeringen. Båda la därför stor kraft på regeringsfrågan, och ägnade som sagt var stora delar av sina tal åt angrepp på socialdemokratin. KD-ledaren ägnade hela 40 procent av sitt tal åt att angripa S (och C). Det fanns i Ebba Buschs tal en märklig avsaknad av ”kött och blod”: personliga inslag eller vittnesmål från levande personer. Det gör att den som lyssnar på talet får svårare att både känna något och relatera till det som sägs. Ulf Kristersson hade inte mycket av den varan heller, men talade åtminstone om döttrarna som hade tagit studenten. Han la vidare viss vikt vid det moderata favoritämnet: skattesänkningar – och levererade ett löfte att inga skatter ska höjas om han blir statsminister. Problemet, enligt Kristersson, är det så kallade ”bidragsberoendet”.

Magdalena Andersson (S)

Magdalena Anderssons tal täckte ett betydligt bredare spektrum av frågor än övriga, men sammanhållet i en stark berättelse. Hon kombinerade sina tre prioriteringar – segregationen/brottsligheten, välfärden och de nya, gröna, jobben – med både personliga och starkt patriotiska passager. Även Andersson varnade för de politiska motståndarna, men gjorde inte frågan till en huvudsak. I stället handlade talat mycket om skolan, och hade en både hoppfull och samhällskritisk ton som på något märkligt, men ändå klassiskt socialdemokratiskt sätt, fungerade mycket bra. Talet kan sammanfattas med den gamla S-sloganen ”stolt men inte nöjd” (även om just dessa ord aldrig uttalades). Man får inte plats med allt i ett tal, och Andersson täckte som sagt var fler ämnen än de andra. Men jag undrar ändå varför inte pensionerna och sjukvården fick lite större utrymme. Eller något alls. Med det sagt, så var Anderssons tal ändå en betydligt bättre balans mellan att lyfta egna lösningar och att kritisera politiska motståndare. Huvudmotståndare bör aldrig göras till huvudpersoner. Det är en läxa som högerpartierna bör lära sig.

Analysen är genomförd av Daniel Färm, politisk redaktör för Aktuellt i Politiken.