Partierna saknar strategier bortom blockpolitiken

Riksdagsarbetet, och regeringsbildandet, präglades i många decennier av blockpolitiken, i princip ”höger” mot ”vänster”. Blockgränsen var inte alldeles orubblig; det förekom återkommande vissa gränsöppningar. S släppte fram regeringen Ullsten (FP/L) 1978; tanken var en kommande uppgörelse om energipolitiken, fast sedan kom haveriet vid Three Mile Island emellan. S och FP/L gjorde upp om skatterna ”den underbara natten” 1981, och senare om den stora skattereformen som sjösattes 1990. S hjälpte regeringen Bildt med krishanteringen 1992, och C ingick i några år på 1990-talet i Göran Perssons regeringsunderlag.

Dock, blockgränsen fanns där. Som allra hårdast var den faktisk under alliansregeringens tid. Till en del speglar det en god del av borgerlig revanschism mot den socialdemokrati, som så länge varit så mycket starkare – och så framgångsrik. Men det borgerliga blocket just under Alliansens tid var också ovanligt väl samlat. 

M hade släppt en del konservativt tankegods och kallade sig liberalkonservativa, och ”liberalism” definierades av samtliga fyra partier i marknadsekonomiska termer. Det socialliberala hade alla lyckligen glömt.

Blocktänkandet kastar fortfarande sin skugga över riksdagen och påverkar partiernas agerande. Den instabilitet som kännetecknat riksdagen hela denna mandatperiod kan ses som ett uttryck för att partierna ännu inte fullt ut tagit in det nya läget och hittat vettiga strategier för att hantera det.

L drömmer alltjämt om en ny borgerlig regering, utan att fatta att den gamla ”borgerligheten” i dag är kraftigt förändrad. Annie Lööf (C) har fattat det, men håller kvar oviljan mot V och vill egentligen bara samarbeta med S så mycket som behövs för att kunna få igenom borgerlig politik. Och för högerblocket (M, KD, SD) är S alltjämt Fienden med stort F, som måste bekämpas oavbrutet och oavsett vad sakfrågorna gäller. 

Det som Socialdemokraternas flera decennier gamla strävan att bryta upp blockpolitiken aldrig riktigt lyckades med, det har Sverigedemokraterna åstadkommit.

SD har inte på samma sätt blockpolitiken i blodet, de bara hatar socialdemokratin rakt av. Det har att göra med den konservativa idévärld som SD-ledningen ärvt från 1920-talstänkare som Rudolf Kjellén och Teodor Holmberg och deras föreställningar om ”nationalanden”. Där nationen, folket, ses som en sorts organisk enhet med rötter långt ner i historien. 

Denna enighet hotas av invandringen, men även av socialdemokratins uppfattning att det finns intresseskillnader inom nationen, alltså mellan arbete och kapital; det strider helt mot föreställningen om en harmonisk nationell enighet.

Dessutom konkurrerar de ju i inte obetydlig utsträckning med S om LO-väljarna…

Det som Socialdemokraternas flera decennier gamla strävan att bryta upp blockpolitiken aldrig riktigt lyckades med, det har Sverigedemokraterna åstadkommit. För det var oviljan att samverka med SD som drev C och – ett motvilligt – L över till januariöverenskommelsen. Och det var viljan att på nytt kunna övertrumfa socialdemokratin som regeringsbildare som fått M och KD att närma sig SD och släppa C.

Vi har i dag ett allt tydligare högerblock i riksdagen, alltså M, KD och SD, med åsikter som allt mer närmar sig varandra. Något liberalt block mellan högern och socialdemokratin finns inte. Vad L står för vet de förmodligen inte ens själva, men uppenbart går inte Sabunis liberalism ihop med Lööfs. Lööf har all heder av sitt tydliga avståndstagande från SD, men till saken hör givetvis att den typ av frihetlighet, som finns i nyliberalismen, definitivt inte igår ihop med vare sig kulturkonservatism eller nationalism. Nyliberalism går heller inte, av andra skäl, ihop med socialdemokrati.

Och socialdemokratin, som i några decennier också varit litet vilsna om vägvalet, håller allt tydligare på att orientera sig tillbaka till klassiska grundprinciper, om än inte i exakt samma utförande som förr. Det handlar om principerna för välfärdspolitiken, med krav på både upprustningar av socialförsäkringarna och med ett allt tydligare nej till dagens generösa villkor för vinstsyftande företag. Och det handlar om åtgärder för att på olika sätt minska otryggheterna och de rena utnyttjandena i dagens arbetsliv.

Januariavtalet byggde på stora socialdemokratiska eftergifter. Det var förutsättningen för att det alls skulle bli ett avtal, och jag antar att bedömningen var att det var värt priset för att undgå en SD-beroende högerregering. Kanske räknade man också med att samarbetet skulle kunna bli mer jämlikt i fortsättningen, vartefter parterna vant sig vid varandra.

Kanske var det på väg att bli så, kanske inte. Men nu är villkoren annorlunda – socialdemokratin måste på ett annat sätt stå upp för sina egna värderingar och sina egna väljare.

Perioden fram till nästa års val bör användas för att mejsla fram en sådan politik. Ett tydligt ökat väljarstöd är nödvändigt för att kunna fortsätta vara ett regeringsalternativ. Som aldrig helt kommer att bestämmas av socialdemokratins program, men där socialdemokratins styrka i valmanskåren är avgörande för hur mycket som kommer att kunna förverkligas.