Mikael Damberg skriver i Aktuellt i Politiken en tänkvärd debattartikel där han pekar på kommuner och regioners möjligheter att kliva fram och ta ett tydligare ledarskap i klimatomställningen. Bland annat så lyfter han förtjänstfullt Viable Cities arbete med lokala klimatkontrakt som en spännande modell, inte bara för fler kommuner i Sverige utan också över hela Europa.
Liksom Damberg tror jag att kommuner och regioner är nyckelaktörer i omställningen till ett hållbart samhälle, inte minst med tanke på deras breda ansvarsområde och närheten till medborgarna. Vad som blir tydligt när man lyssnar på kommuner och regioner är hur arbetet för hållbar utveckling inte bara kan begränsas till hantering av klimatutmaningen. Som bekant består hållbar utveckling av fler delar än enbart den ekologiska och avgörande för att lyckas är att man förmår bedriva ett så pass brett hållbarhetsarbete att det också inkluderar den sociala och ekonomiska dimensionen. Detta har blivit tydligt, inte minst det senaste året då stigande inflation och särskilt stigande energipriser har fått människor att vända sig mot delar av klimatpolitiken samtidigt som skjutningar och bombdåd skapar sådan rädsla och oro att de existentiella samhällsutmaningarna riskerar komma ur fokus.
Utmaningen i omställningen till ett hållbart samhälle handlar till stor del om att vi behöver bli mer långsiktiga i vår planering och vårt beslutsfattande, bli bättre på att få olika delar av samhället att samverka och kunna anlägga mer av ett helhetsperspektiv när vi tar oss an problem och utmaningar. Samtidigt vet vi att detta är tre färdigheter som vi har särskilt svårt för såväl i samhället i stort som, kanske särskilt, den offentliga sektorn. Det räcker med andra ord inte bara att göra förändringar inom nuvarande system, många gånger behöver vi göra stora omställningar eller, som det så fint heter, transformationer. Detta behöver ske när det gäller alltifrån sättet som vi styr och leder vårt samhälle till våra transport- och energisystem med mera.
Men vi behöver också ställa om vår livsstil och förändra våra prioriteringar som enskilda individer och just detta har visat sig vara den största utmaningen av dem alla. Vi vet ganska väl vad vi behöver göra på olika områden för att hantera de problem vi står inför. Tekniska lösningar finns i dag för att producera billig och ren energi. Vi har alltmer vetenskaplig evidens kring vikten av jämlikhet i samhället och hur man når den. Vi har metoder för att värna den biologiska mångfalden etcetera. Vad som saknas är dock insikten och acceptansen hos såväl enskilda individer som samhällsaktörer om den omställning som måste ske.
Här skulle de politiska partierna behöva ta ett större ansvar och visa ett tydligare ledarskap. I stället blev den gångna valrörelsen en tävlan mellan olika politiska företrädare om att tona ned de existentiella hot som klimatförändringarna utgör samtidigt som man bedyrade, från höger till vänster, att inga förändringar krävdes av livsstil och konsumtionsval. Någonting som forskningen har visat gång på gång helt enkelt inte stämmer.
Vi behöver göra kraftiga skiften av vår konsumtion och förändra vår livsstil i grunden om vi ska ha en chans att minska utsläppen av växthusgaser i tid samtidigt som vi bevarar den biologiska mångfalden. Detta har de politiska partierna ett ansvar att förklara för medborgarna. Om man inte gör det riskerar den skönmålning som man ägnar sig åt att straffa sig mycket hårt i form av minskad tilltro till, inte bara, partierna, utan hela vårt demokratiska samhälle. Vi ser redan i dag tendenser till detta. Medvetenheten om problemens omfattning och vikten av att göra stora förändringar för att möta dessa ökar men leder samtidigt till en växande desperation över att inte mera görs, vilket Extinction Rebellion och liknande initiativ är tydliga tecken på.
Ett gott ledarskap handlar om att våga berätta sanningar, även när dessa gör ont. Men att beskriva verkligheten sådan den är är bara ett första steg. Lika viktigt, om inte viktigare, är att presentera visioner för hur ett annorlunda men bättre samhälle skulle kunna se ut. Jag förstår att det är det man försöker göra när man pekar på de möjligheter som den gröna omställningen kan ge i form av nya affärsmöjligheter och fler jobb. Men det räcker inte.
Våra politiska företrädare måste också kunna beskriva hur vi bygger ett gott samhälle och kan leva lyckliga och meningsfulla liv även utan årliga flygresor, dagligt köttätande och en överflödskonsumtion av materiella ting, för att tala klarspråk.
Partierna måste kort och gott säga som det är och göra vad som krävs.
Gabriel Wikström
nationell samordnare för Agenda 2030
och tidigare statsråd (S)
