Oväntat svar om trygghetsundersökningar
Foto: Lunds universitet och Pixabay
Hur påverkas kriminalpolitiken av trygghetsundersökningar och varför är vurmen så stor för dessa i Sverige, frågar sig kriminologen Hanna Sahlin i sin doktorsavhandling vid Lunds universitet, ett arbete som bjudit på flera överraskningar.
TEXTEN ÄR UPPDATERAD 22/4-22
Hanna Sahlin Liljas doktorsavhandling i kriminologi har två huvudspår. Det ena är begreppet fear of crime som används inom kriminologin och som i Sverige kommit att översättas till otrygghet.
– Jag har spårat det bakåt till ursprunget i det amerikanska 60-talet och det är ganska intressant för man kan ju tänka att det kommer från akademiska kretsar men så var det faktiskt inte riktigt utan ursprunget är politiskt.
Det var när Barry Goldwater förlorade presidentvalet mot Lyndon Johnson som begreppet lanserades och trots att Barry Goldwater förlorade så plockade Lyndon Johnson upp idén att tillsätta en kommission som skulle mäta brottslighet och otrygghet. Det var startskottet för att börja mäta otrygghet.
– I princip frågar man hur trygg man känner sig i sitt bostadsområde på natten. Det man kan säga om den här frågan är att den ringer in vad man är rädd för, alltså vilken typ av brottslighet som skapar rädsla. Svaret någonting som sker utomhus på natten när man är ensam är ju en väldigt specifik typ av brottslighet, överfallsbrottslighet. Med moderna kriminologiska glasögon så vet vi ju att det inte är den vanligaste formen av brottslighet.
På 70-talet tar den här typen av forskning fart i USA för att sedan 1981 importeras i Sverige när man lägger till en formulering i den stora enkätundersökningen om svenska levnadsvanor för att få veta mer om den upplevda känslan av otrygghet
– Sedan under 90-talet i samband med att många inom arbetarrörelsen får det sämre ekonomiskt på många sätt så får otrygghetsbegreppet en större plats i den politiska debatten och man börjar göra trygghetsundersökningar på allvar i Sverige.
På 90-talet ändras också Polisens regleringsbrev till att inte bara bekämpa brott utan också minska brott och skapa trygghet. Hanna Sahlin Lilja beskriver att polisen då inrättar en egen forskningsenhet för att kunna mäta det som tidigare inte mätts.
– Och det är de här som är de första svenska specificerade trygghetsundersökningarna. Den första samlar in data 1996 och publiceras 1997 och heter Lokala brott, lokala problem, brott och trygghet i Stockholms län och Gävleborgs län och Dalarnas län.
När undersökningarna börjar göras menar Hanna Sahlin Lilja att det är viktigt att ta i beaktande det teoretiska arvet.
– Grunden är en teori som brukar kallas för ”broken window”, trasigt fönster på svenska. Det går ut på att fysiska tecken i stadsrummet kan öka förekomsten av brott, till exempel ungdomsgäng som stökar och skräpar ned. Det är en teori med ett konservativt arv, skapad av amerikanska forskare.
På 00-talet menar Hanna Sahlin Lilja att den svenska mätningen av trygghet tar ytterligare fart samtidigt som begreppet otrygghet används än mer i den politiska debatten kring brott och straff.
– Utvecklingen av trygghet och brottslighet inte följer varandra.
Hur otryggheten mäts skiljer sig dessutom från mätningar och när svaren görs på en poängskala kan olika poäng sedan översättas antingen till trygg eller otrygg utan större gråskala eller egentlig förklaring om vad det innebär.
– Du får de svaren du frågar efter och nu frågar vi ofta om man känner sig otrygg när man går ensam på natten i sitt bostadsområde, vilket inte är kopplat till den verkliga brottsligheten.
För att exemplifiera det i undervisning av nya kriminologstudenter på universitetet brukar Hanna Sahlin Lilja säga att deras föräldrar är den mest kriminella generationen.
– De både slogs och söp mer än vad dagens unga gör.
Därför tycker Hanna Sahlin att det behövs mer upplysning om hur brottsligheten faktiskt ser ut och att fokus på tryggheten då kan göra bilden skev. Dessutom ser hon också att de resurser, både i pengar och personal, som används till trygghetsundersökningar skulle kunna användas till annat.
Hanna Sahlin Lilja menar att menar snarare att man kanske måste börja tänka bredare kring trygghet.
– Men framförallt tror jag att vi måste våga prata mer om varför vi gör de här undersökningarna och vad de kostar i stället för att slänga fram dem eller deras resultat som något som ska bekräfta en tes.
