Nina Wadensjö: Valrörelser ger partiet en gemensam riktning

Så var ännu en valrörelse avklarad. Hundratusentals dörrar har knackats. Massor av telefonsamtal har ringts, torgmöten har arrangerats och otaliga frukostpåsar och flygblad har delats ut. Filmer har producerats, inlägg har delats. Affischer har satts upp, valsedlar har delats ut, pressträffar arrangerats och intervjuer gjorts. Debatter har hållits, fler än man kanske skulle vilja.

En valrörelse består till stor del av hårt slit lokalt och centralt, men det är ett kärt slit som nästan alltid får den socialdemokratiska partiorganisationen att må bra. Och kanske behövs just valrörelserna för att partiet ska känna riktningen. Kanske är den verkliga meningen med partiets existens något som definieras bäst just genom det utförda arbetet, genom det kollektiva slitet under en tydligt avgränsad tid. Valdagen blir målet och vägen dit är gemensam.

I en tid där valrörelserna i allt större utsträckning utvecklats till mediala jippon som varken partierna, medierna eller väljarna egentligen vill ha, så har de traditionella arbetsmetoderna tyckts få allt större betydelse. Kampanjarbetet är numera ett återkommande tema, främst under månaderna inför varje val men även under andra perioder.

”Alla som någon gång provat att knacka dörr vet att det bjuder på fler trevliga möten än igenslängda dörrar.”

Det är lätt att tro att just dörrknackningen är ett plågsamt påhitt för att hålla organisationen igång. Att de flesta vanliga människor vill stänga dörren och vara ifred när det knackas på. Men tvärtom tycks det som om längtan efter samtal om vardagens bekymmer och politikens utmaningar är något som många efterfrågar i dag. Alla som någon gång provat att knacka dörr vet att det bjuder på fler trevliga möten än igenslängda dörrar.

Mycket tyder dessutom på att det envisa och i hög utsträckning analoga kampanjarbetet ger effekt. Förhoppningsvis kommer snart forskning att göras på området, det skulle kunna leda till att kunskaperna ökar och metoderna förfinas. Men även om dörrknackningen inte skulle ge effekt på valresultatet så vore det värt att fortsätta.

För det första – debatterna i media och sociala medier handlar allt mindre om sakfrågor. Förslag och beslut drunknar i skandaler och tjafsiga debatter. Att samtala direkt med väljarna möjliggör att lyfta fram politikens verkliga innehåll.

För det andra – vi tycks tyvärr bli allt sämre på att lyssna. Men när du står på någons trappa och dörren öppnas är du där för att lyssna minst lika mycket som för att tala, annars blir det inte ett samtal. Just detta lyssnande kan komma att vitalisera politiken och leda till att nya förslag och idéer uppmärksammas och förverkligas.

För det tredje – det håller samman folkrörelsen. Socialdemokraterna är det parti som har ojämförligt flest medlemmar. Varje aktivitet förstärker banden inom rörelsen och gör partiet mer hållbart, motståndskraftigt mot kriser och svåra perioder. Det kommer att behövas.

”Det här en ledartext som ni inte skulle kunna läsa i någon annan tidning…”

Det här en ledartext som ni inte skulle kunna läsa i någon annan tidning, den uppmärksammar något som ligger väldigt långt från det som är den vanliga bilden av en valrörelse eller ett politiskt parti. Men det är just det här som på många sätt gör socialdemokratin hållbar. Att göra saker tillsammans, det är själva hjärtat i en folkrörelse. I förlängningen kan det dessutom förstärka det breda demokratiska samtalet. Det är inte dåligt, det är snarast genialt.