Nina Wadensjö: Tiggeri är inte värdigt för någon av oss

Tiggare på Drottninggatan i Stockholm. Foto: Ylva Säfvelin/AiP

Artikeln publicerades 2018-06-21.

Det tar mig åtta minuter att gå från mitt hem till jobbet. Under de åtta minuterna möter jag varje dag samma personer på samma platser. De känner igen mig, jag känner igen dem. Utanför matbutiken sitter den första, i korsningen vid parken den andra och strax utanför jobbet den tredje.

De ber mig om pengar, de ropar hejhej till mig redan på håll. Jag svarar ofta hej även om jag ibland undviker att möta deras blickar. Och jag ger dem aldrig pengar. Gör det mig till en sämre människa? Jag vet inte…

Nej, jag tror inte att vi kan förbjuda fattigdom. Men jag är samtidigt helt säker på att vi måste göra något åt att vi ständigt möter tiggare i vardagen, såväl migranter som missbrukare.

De har blivit ett normalt inslag i både stora och små städer, och det är inte rimligt. Men för att kunna resonera om detta krävs kunskaper och lugn, något den upphetsade debatten sällan tillåter i dag.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”För det första: Tiggeri har inte alltid varit tillåtet i Sverige.”[/blockquote]

För det första:

Tiggeri har inte alltid varit tillåtet i Sverige. Tänk på skyltarna som fortfarande sitter kvar i trapphusen i äldre fastigheter: ”bettleri beivras”. Nyligen kändes de anekdotiska, nu är de obehagligt nära vardagen. Men att tigga var förbjudet länge i Sverige, det förbjöds 1847 och lagen avskaffades först 1966 (och i ett andra steg 1981) då det ansågs att tiggeriet var utplånat.

För det andra:

Många hävdar att tiggeriet återuppstod redan med psykiatrireformen 1995. Det är en väl enkel förklaring. Visst var åren efter de stora mentalsjukhusens stängningar en tid då missbrukare och psykiskt sjuka blev synliga. Men det var inte normalt att tigga då, och de som gjorde det var personer som uppenbart inte mådde bra. Trots att de var så få var det många som redan då reagerade. Psykiatrireformen kritiserades och det fördes en debatt om ansvaret för alla dessa människor som inte klarade sig särskilt bra på egen hand.

För det tredje:

Det sägs att romerna i bästa fall kan köpa hus och mark i sina hembyar med hjälp av pengarna de samlar ihop under några månader i Sverige. Det visar även en studie som rör migranter som tigger i Skandinavien (When Poverty Meets Affluence, FAFO 2015).

Men en av forskarna, Guri Tuldym, pekar även på en motsatt effekt. Våra gåvor gör att romerna bor kvar i de fattiga byar som aldrig kommer att erbjuda möjligheten att överleva utan att tigga. Om de i stället flyttade till större städer skulle deras livsvillkor troligtvis bli betydligt bättre.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Våra mynt i deras muggar bidrar till att hålla dem kvar i en långvarig fattigdom och marginalisering.”[/blockquote]

Våra mynt i deras muggar bidrar till att hålla dem kvar i en långvarig fattigdom och marginalisering. Det tål att tänka på. Länge.

I vår vardag har tiggarna blivit en självklarhet. En kort tunnelbaneresa i Stockholm innebär att du får ett tiotal frågor om du vill skänka pengar, många av dem från missbrukare.
De tiggande migranterna har normaliserat andras tiggande, de blir fler och fler. Men det är inte rimligt, vi kan inte ha det så här. Det är inte värdigt vare sig för den som tigger eller för den som vänder bort blicken – eller ger en slant.

Jag vet, fattigdom kan inte förbjudas. Men kanske ska vi försöka få ordning på var, när och hur man får tigga. Nu testar Eskilstuna en variant med tillstånd och anvisade platser och det kommer säkert att följas med stort intresse. För en sak är säker – så här kan vi inte ha det.

Uppdaterad 2019-04-16: Länsstyrelsen i Södermanlands län beslutade i juli 2018 att upphäva Eskilstuna kommuns beslut om tillståndsplikt för tiggeri med motiveringen att tiggeri inte utgör någon störning av den allmänna ordningen. Därefter meddelade kommunstyrelsens ordförande i Eskilstuna, Jimmy Jansson (S), att beslutet kommer att överklagas till förvaltningsrätten.