Nina Wadensjö: SD under ytan – en skrämmande agenda

Timme efter timme hör jag dem. Helikoptrarna. De rör sig i cirklar över kvarteret där jag bor. Jag tar en kort promenad till mataffären och på min väg ser jag sex polisbilar. Och då bor jag ändå i det som just den här lördagen tillhör periferin. Jag bor varken på Kungsholmen där nazisterna i NMR demonstrerar eller på Norra Bantorget där olika grupper från vänsterkanten – varav en del proffsdemonstranter som vill ha bråk – har samlats. Men jag bor i närheten.

Helikoptrarna och polisbilarna gör det tydligt. Hur obehagligt och nästan obegripligt det är att vi lever i en tid då nazister regelbundet samlas för att demonstrera.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”De svenska nazisternas uniformer, fanor och märkligt militära demonstrationer kan lura oss att tro att SD är ett nästan normalt parti.”[/blockquote]

Jag har länge tänkt att det gäller att ignorera dem eftersom det är just uppmärksamhet de vill ha. Men när dessa få personer nu lyckats dominera media i en vecka, driva fram en debatt om demonstrationsrätt och dessutom störa den lokala valrörelsen så har vi ett allvarligare problem. Nazisterna skymmer SD. De svenska nazisternas uniformer, fanor och märkligt militära demonstrationer kan lura oss att tro att SD är ett nästan normalt parti. Vilket inte är sant.

Så nu tar vi det i en kort version: Sverigedemokraterna bildades 1988 av personer som tidigare varit aktiva inom bland annat det extremt främlingsfientliga Bevara Sverige Svenskt (BSS) och Nysvenska rörelsen.

Förste partiledaren hette Anders Klarström: han var tidigare aktiv nazist och hade en bakgrund i Nordiska rikspartiet. Några månader senare bildas den första lokalavdelningen av SD, i Skåne. Där sitter äldre nazister från partier som Svensk socialistisk samling (SSS) och Nordiska rikspartiet (NRP). Där väljs Gustaf Ekström till revisor, han som under andra världskriget tjänstgjorde som SS-frivillig.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”När Jimmie Åkesson gick med, 1994, var SD fortfarande ett parti som inte gjort upp med nazismen.”[/blockquote]

När Jimmie Åkesson gick med, 1994, var SD fortfarande ett parti som inte gjort upp med nazismen. Det var inte som om han gick med i ett vanligt parti på högerkanten, SD var ett extremt parti och det förekom fortfarande symboler och hälsningar som var hämtade från fascism och nazism på partiets möten.

1994 kom Ny Demokrati in i riksdagen medan SD fortfarande bara fanns representerade i några få kommuner i södra Sverige. Ny Demokratis snabba uppgång – och lika snabba fall – kan vara anledningen till att SD insåg att det var nödvändigt att arbeta långsiktigt. Att heila och bära armbindlar med hakkors avskräckte ju de stora väljargrupperna. 1995 påbörjade den dåvarande partiledaren Mikael Jansson arbetet med att städa upp i partiet, till exempel förbjöds uniformer på mötena.

Nu är de här med full kraft. Och de har en politisk agenda. Som innehåller annat än obehagliga resonemang om invandring, flyktingmottagande och etnicitet. Det handlar om försämrad anställningstrygghet, sänkta ingångslöner och en privatisering av Arbetsförmedlingen. De vill inte gå med på nollvisionen mot dödsolyckor på jobbet, de vill inte begränsa vinstuttaget i välfärden – däremot vill de inskränka aborträtten och minska jämställdheten inom föräldraförsäkringen.

Men under detta finns det en än mer skrämmande agenda. Den skymtar fram när de talar om essenser i människor, om svenskt kulturarv och när de kritiserar media, inte minst public service. Det är en annan världsbild. Och den stammar ur det politiska arv som de alldeles nyligen försökt täcka över och dölja.