Nina Wadensjö: Betona det som binder oss samman
Foto: Pixabay
För några veckor sedan besökte jag Ungern för första gången. Med mig i bagaget hade jag förväntningar och fördomar, precis som man alltid har när man besöker nya länder och platser. Och jag måste erkänna att det kändes lite extra motigt att göra en resa till just Ungern med tanke på den tydliga utveckling som pågår där sedan ganska många år tillbaka.
Nationalism, nostalgi, högerextremism – listan kan göras lång. Kritik och hot mot fria medier, angrepp på kulturinstitutioner och universitet, förändringar i rättssystemet. Min bild av Ungern var minst sagt mörk.
Men det tar inte många minuter innan jag hittar ett annat Ungern, ett Budapest som mest påminner mig om Stockholm. Kvarteren kantas av vegancaféer, designshoppar, exklusiva vinbarer, bonsaibutiker, meditationscenter och så vidare.
Här cyklar man, här har man en ihoprullad yogamatta under armen, här bär man sneakers som kostar tusentals kronor och här kan en kopp kaffe vara en hel vetenskap. Liknande kvarter hittar jag i Stockholm, Köpenhamn och Oslo – men även i Tel Aviv, Berlin, New York och Shanghai. Livsstilen är global och känner inga gränser längre.
Bara några kilometer längre bort möter jag en helt annan värld. Det burgna Ungern, det flotta Budapest. De verkligt dyra märkesbutikerna, dörrvakterna, restaurangerna med stärkta vita dukar, juvelerarna.
Den tysta lyxen, en värld som väldigt många av världens stora städer också rymmer. Ofta i kontrast mot en minst lika slående fattigdom, även om den skiljer sig mycket från land till land, världsdel till världsdel. Men den verkliga skiljelinjen går inte inom städerna längre, den går mellan stad och land.
Den skiljelinje som just nu skapar dessa klyftor är kanske tydligare i Ungern än i Sverige. Men grunden är densamma, det hela tycks handla om centrum och periferi, om att vilja se mer av modernitet eller att sträva efter att bibehålla traditioner. Som följd av det ökar även polariseringen i det politiska samtalet, med krafter som står mot varandra och en allt hårdare retorik.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Vad händer med vår värld när de stora städerna bara växer, och de som stannar kvar på landsbygden upplever hur framtiden snurrar kring städerna?”[/blockquote]
Vad händer med vår värld när de stora städerna bara växer, och de som stannar kvar på landsbygden upplever hur framtiden snurrar kring städerna? Och vad händer när klyftorna ökar, både mellan de rika och de fattiga, men också mellan de som känner sig som en del av allt som sker och de som känner sig osynliggjorda och bortglömda?
Redan år 2011 var dåvarande partiordföranden Håkan Juholt inne på temat när han talade om ett Sverige där bensinmackar, butiker och apotek försvinner, där sjukhus och skolor läggs ner. Om ett Sverige där utanförskapet riskerar att växa, och där de som bor kvar i det som definieras som glesbygd glöms bort av storstadens politiska samtal.
Risken att främlingsfientliga krafter och populism får en grogrund är stor när inte alla får vara en del av det som syns, hörs och uppmärksammas.
Det finns mycket som förskräcker i världen just nu, inte minst i Ungern. Men splittringen mellan centrum och periferi kan vi se överallt, även i Sverige. Därför är det kanske viktigare än någonsin att betona och förstärka det som binder oss samman, inte det som skiljer oss åt.
