Nina Wadensjö: Är vi inte vanligt folk längre?
Foto: Anders Löwdin/Socialdemokraterna
Jag tillhör hästväljarna. Jag kommer att fortsätta rösta på Socialdemokraterna nästan oavsett vad som händer i framtiden, jag kommer att rösta likadant även om nästa partiordförande är en häst.
Begreppet hästväljare används ibland av statsvetare, och jag måste erkänna att jag känner igen mig. Partiet är viktigare än personen, mina värderingar är varken ombytliga eller lättflyktiga. Jag känner mig hemma helt enkelt, från det att jag gick på mitt allra första politiska möte för tjugosex år sedan. Och efter det alla dessa mötestimmar med kaffe och kanelbullar. Dessutom alla kampanjtimmar vid valstugor, i trappuppgångar, intill busstationer och med telefonluren i hand.
Därför är jag kanske ibland väl diplomatisk, även i mina ledartexter. Men nu är det ändå något som skaver. Den känslan väcktes när jag läste handlingarna inför årets partikongress. I det avsnitt som rör Socialdemokraterna som parti – den delen kallas den här kongressen för organisatoriskt reformprogram – står det nämligen så här: ”Vår trovärdighet förutsätter att vi ser samma problem som vanligt folk ser.”
Den meningen väcker många funderingar. Vad är vanligt folk? Tydligen är det inte vi socialdemokrater längre? Är vanligt folk numera ett slags främmande art som vi ska iaktta och därefter närma oss med försiktighet? Vet Socialdemokraterna inte längre vad som är viktigt i människors liv?
Efter en stunds funderande kom nästa tanke. Vem är då jag? Jag är nog inte särskilt vanlig, mitt liv skiljer sig från de flestas. Jag tjänar bra, jag bor mitt i Stockholms innerstad, jag äter på restaurang oftare än jag vill erkänna och jag går på teater, utställningar och konserter många gånger varje månad. Jag är inte vanlig, jag tillhör en liten grupp.
Men det är inte hela sanningen om mig. Det är också sant att jag bor i en hyresrätt jag stått i kö för och att jag är andra generationens svensk. Att jag blev mamma tidigt och hade fått tre barn när jag var 26, att jag är skild. Förändrar det bilden av mig? Gör det mig mer vanlig?
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Det är en sjuka i vår tid att vi ständigt vill stoppa in människor i olika fack, etikettera och kategorisera dem.”[/blockquote]
Och på vissa sätt är jag väldigt vanlig. Jag är kvinna, jag har fått barn, jag arbetar. Jag oroar mig över sjukvården, pensionerna och klimatet. Jag hoppas att skolan ska vara bra när mina barnbarn börjar där och jag vill att tågen ska gå i tid.
Allt detta är väldigt vanligt, alltså är jag väl som vanligt folk – också?
Det är en sjuka i vår tid att vi ständigt vill stoppa in människor i olika fack, etikettera och kategorisera dem. Ibland utifrån de stora grupperna: kön, etnicitet, klass. Men det finns ju hur många sätt som helst att dela in oss om vi inte hejdar oss. Vi kan ju även vara glesbygdsbor, feminister, veganer, bilägare, rockabillyälskare, fotbollssupportrar, tandläkare, korsordslösare …. Eller vanligt folk.
Skippa alltså den där formuleringen om att Socialdemokraterna ska se samma problem som vanligt folk ser. Socialdemokraterna bör vara de mångas parti, en bred fåra där alla får plats om de bara vill, vanliga som ovanliga.
Det som förenar är en gemensam bild av framtiden, en framtid som erbjuder alla människor flera möjligheter att växa och utvecklas utifrån de alldeles egna förutsättningarna. Solidaritet kan man kalla det, helt enkelt. Eller en slags kollektiv individualism. Det är inte alls illa.
