Nina Wadensjö: Akademien liksom S måste värna kärnan
Det gäller att röra sig framåt samtidigt som man håller foten lite lätt på bromsen. Det är nog det som karaktäriserar den svåra konsten att baxa stora organisationer in i framtiden.
För alla stora och gamla organisationer tyngs ofta ner så mycket av sina traditioner och ritualer att de inte klarar att röra sig in i samtiden. Och när de väl tvingas att förflytta sig riskerar det att sluta med tvärstopp eller totalhaveri.
Under den senaste tiden har vi sett ett haveri av dramatiska proportioner, hur Svenska Akademiens ledamöter gör sitt bästa för att gräla inför öppen ridå, läcka hemlig information, ta heder och ära av varandra och formera synliga falanger som tycks vara villiga att föra den brända jordens taktik om de inte kan vinna.
Sista ordet om Svenska Akademiens öden och äventyr är verkligen inte sagt när denna ledare skrivs men en sak kan man vara säker på – det kommer mera. Om inte annat i bokform inom några år.
Men när det gäller Svenska Akademien finns det en särskild komponent som tycks ha förvärrat det hela, och det är den till synes helt obefintliga viljan att modernisera verksamheten. Så länge allt fungerat, Nobelpriset delats ut, ordböckerna utvecklats och stipendierna fördelats så har det kunnat rulla på.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Plötsligt dök det upp en kris.”[/blockquote]
Plötsligt dök det upp en kris. Det hela började med metoo-anklagelser, men i dess spår kom snart vittnesmål om jäv, läckor, svart arbetskraft och ett överutnyttjande av de förmåner som ledamöterna – och inte deras respektive – har.
Några vill förändra, andra inte. Några vill bevara, andra inte. Oavsett vad man vill är det en sak man inte klarar att hantera, nämligen det nya transparenta medieklimatet. Konflikter blir synliga, oförmågan till förändring både avskräcker och förskräcker.
Organisationer, och det gäller inte minst ett stort parti som Socialdemokraterna, måste ständigt utvecklas och förnyas. Den som inte klarar det kommer sakta men säkert att dö ut, och ibland går det inte ens särskilt sakta. De senaste åren har vi sett åtskilliga exempel på hur socialdemokratiska partier i olika länder blivit irrelevanta och ointressanta, och väljarna har därmed vänt dem ryggen.
Men samtidigt – och här kommer det verkligt svåra – gäller det att skynda långsamt när man gör förändringar. Alla dessa talesätt om att inte kasta ut barnet med badvattnet och att hellre ha en fågel i handen än tio i skogen finns av en anledning. Det är nämligen lätt att slarva bort kärnan när man strävar efter nytt.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Och om Socialdemokraterna slarvar bort grundfrågorna om klass, jämlikhet, plikt och rätt – då är risken stor att partiet förlorar i betydelse, och det relativt kvickt.”[/blockquote]
Om Svenska Akademien plötsligt börjar webbsända alla sina sammanträden och nobelprisbelöna populärboksförfattare kan det tyckas vara i takt med tiden, men det vore en katastrof för deras identitet. Och om Socialdemokraterna slarvar bort grundfrågorna om klass, jämlikhet, plikt och rätt – då är risken stor att partiet förlorar i betydelse, och det relativt kvickt.
För vad är det unika med socialdemokratin utöver ideologin, egentligen? Jo, förmågan att fatta svåra beslut som kanske smärtar tillfälligt, men som borgar för långsiktig förbättring för de många. Men också kraften att ständigt tänka nytt, och att möta de nya samhällsutmaningar som tiden för med sig. En fot i erfarenheten och en fot i förnyelsen, helt enkelt. Det borde Svenska Akademien också ha.
