Nina Andersson: Istället för politik – pyssel och knåp

Till och från har det stormat kring arbetet när den frispråkige Trägårdh jämställt samer med frimärkssamlare och provpratat om att tornedalningar bör har samma status som bandysupporters. Hisnande och historielöst av en historieprofessor men skit i det. Hela idén med en kulturkanon är så här långt ett meningslöst tyckande och har ingenting med vare sig politik eller statsförvaltning att göra eftersom det inte syftar till något.

En lista på ett papper betyder ingenting – det vet varje vuxen människa som på måndagen ägnar sig åt att flytta över fredagens ogjorda punkter till veckans att-göra-lista. Det är handling som räknas vilket är kärnan i vad politik är. Ett problem identifieras, det utreds och analyseras och sedan sätts en åtgärd in som genom att skapa förändring ska minska problemet. Regeringen låtsas att listan är åtgärden men den kommer i sig inte leda till någon förändring.

Regeringen låtsas att listan är åtgärden men den kommer i sig inte leda till någon förändring.

Trägårdh har överraskat förr och kanske föreslår han att listan ska bli en obligatorisk del i den skolpliktiga undervisningen, att Strindbergs ”Röda rummet” ska skickas hem till varje svenskt hushåll eller att uppehållstillstånd ska villkoras med att vederbörande har sett ”Sjunde inseglet”. Givet en del andra Tidöreformer kanske det sistnämnda finns i en mörk framtid men hittills har ingen kunnat svara på vad vi ska ha listan till.

Ett annat initiativ som regeringen har pysslat med de senaste åren är att utveckla arbetet med existentiell hälsa. Hur jag än anstränger mig kan jag inte förstå den politiska innebörden i de uppdrag och uttalanden som socialminister Jacob Forssmed fått ur sig på ämnet.

Att grubbla över meningen med livet och vår existens är en del av att vara människa. Dominerar det ens liv så kan det förstås leda till psykisk ohälsa. Inom det politikområdet finns det sannerligen möjlighet till förbättring men vilken annan åtgärd är lämplig för staten att sätta in? Inte heller Folkhälsomyndigheten ser i återrapport till regeringen några behov av åtgärder, utöver mer utredning och att utforska mätmetoder, men mellan raderna går det ändå att finna spår av politikutvecklingsbehov.  Det ”som bidrar till existentiell oro inför framtiden [handlar] till exempel hur man uppfattar utvecklingen av klimatet och fientligheten i omvärlden” säger myndighetens expert.

Enligt regeringens egna expertmyndigheter skulle alltså en gedigen klimatpolitik kunna slå två flugor i en smäll och både backa upp den existentiella hälsan och avstyra jordens undergång.

Klimat och fientlig omvärld. Se där, två områden som det vore underbart om regeringen tog på allvar och kraftfulla åtgärder sattes in. I stället ökar Sveriges (och världens) utsläpp och svensk utrikespolitik svajar betänkligt när utrikesministern behöver gå ut och förklara att vice statsministern inte företräder regeringen samtidigt som rättegången mot den tidigare säkerhetspolitiske rådgivaren inleds. Enligt regeringens egna expertmyndigheter skulle alltså en gedigen klimatpolitik kunna slå två flugor i en smäll och både backa upp den existentiella hälsan och avstyra jordens undergång.

En rimlig ansvarsfördelning vore att staten ägnar sig åt det som för mig som individ är svårt att ta ansvar för – exempelvis en välfungerande psykiatri och en tillräcklig klimatpolitik – så kan jag göra läslistor och fundera på livets mening.

Nina Andersson är vd på Folkets Hus och Parker