Niklas Karlsson: Det mest omvälvande är ändå att Sverige överger sin alliansfria linje

Om mindre än tre månader är det allmänna val igen. Förtroende ska prövas och förtroende ska tjänas. Så här innan kanonaden och slutspurten av valrörelsen kan det vara på sin plats att summera de gångna fyra åren. Det har sannerligen skrivits historia. Svensk politik har innehållit det mesta. Misstroendeförklaringar, avtal och överenskommelser bortom den tidigare fördummande blockpolitiken. Borgerliga budgetar under socialdemokratisk regering, politiska vildar både till höger och vänster. Viktigast av allt, Sverige har fått sin första kvinnliga statsminister i Magdalena Andersson.

Inom försvars- och säkerhetspolitiken som jag mestadels sysslar med i min egenskap som vice ordförande i riksdagens försvarsutskott har det hänt mer än på årtionden. Vi ser den största upprustningen av det svenska försvaret sen 1950-talet. Vi ser nya regementen etableras, fyra u-båtar ska bli fem, nya JAS Gripen-plan produceras och ytterligare materiel till Hemvärnet tillförs. Värnplikten har återaktiverats efter det borgerliga haveriet när de avvecklade den 2009 med tre rösters marginal i riksdagen. Sveriges försvarsförmåga höjs nu rejält.

Det mest omvälvande är ändå att Sverige överger sin alliansfria linje. Den doktrin som tjänat Sverige så väl under mer än 200 år och hållit vårt land utanför krig har med omständigheterna i Ryssland och deras invasion av Ukraina tvingats överges. Ett för många av oss känslosamt och slitsamt beslut. Den interna partidialogen som låg till grund för partistyrelsens beslut om ansökan skapade stort engagemang, men utan större entusiasm. Det var längesedan jag gick på partimöten där det behövdes bäras in fler stolar i möteslokalen. 

I min roll som försvarspolitiker har jag fått möjlighet att fundera över Sveriges historiska och framtida vägval. Det som slår mig är att ju mer jag lär mig om säkerhetspolitik, desto svårare blir ämnet. I grunden handlar säkerhetspolitik om kvalificerade gissningar. Hur vi tror och bedömer olika utfall om hur världen kommer gestalta sig om fem, tio, femton år. Utifrån det ska vi fatta beslut om vilka mått och steg vi anser oss behöva ta för att i detta fall upprätthålla freden och värna vårt sätt att leva.

Jag har alltid varit en vän av alliansfriheten, men Rysslands olagliga invasion av ett demokratiskt grannland 24 februari är en vattendelare i säkerhetspolitiken. Skälen till det blir tydliga när man ser invasionen ur ett ryskt perspektiv. För Kreml är nämligen Ukraina en del av den ryska historien, den ryska identiteten och den ryska traditionen. För Vladimir Putin är därför kriget ett befrielsekrig. Man återbördar Ukraina till familjen. Därför hotas också den europeiska säkerhetsordningen och andra länder än Ukraina. Vem står på tur, och var slutar Kremls stormaktsambitioner?

Politik är att vilja. Det handlar om makt men också maktutövande. Vad man som politiker och politiskt parti vill åstadkomma. Det innebär ofrånkomligen för den som vill leda och förändra att även orka fatta svåra. I annat fall reduceras politiken till aktivism där det är viktigare att ha rätt än att få rätt. Sådana partier finns också i Sveriges riksdag. Socialdemokraterna är inte ett av dem.

Att bygga svensk försvarsförmåga är inte konstigt, att överge svensk alliansfrihet är däremot ett svårt beslut. Men omständigheterna har tvingat oss till ett ställningstagande och beslutet är nu fattat. Jag har stor respekt för alla de olika uppfattningar och ingångar som finns i vårt parti, men det sämsta som nu kan hända är intern splittring. Det vore att göra borgerligheten en stor tjänst. Så därför bör vi påminna oss om Hjalmar Brantings ord; Håll ihop kamrater, så går det er väl.

Niklas Karlsson är riksdagsledamot (S) och ordförande för Socialdemokraterna Skåne