Annons:
Annons:

Nekrolog över den svenska alliansfriheten

Under kalla kriget sökte Sverige utforma en internationalistiskt orienterad aktiv neutralitet.

Att Sverige nu överger alliansfrihets- och neutralitetspolitiken kommer inte som någon blixt från klar himmel. Svensk alliansfrihet har alltid varit töjbar och anpassad till världsläge och konjunkturer.

Sverige har bytt säkerhetspolitisk fot, ett begripligt steg då vi ställs inför aggressiv rysk fascism, i förening med en grumlig historiesyn och därtill hörande retorik, inte olik Goebbels.  I detta läge krävs att vi solidariskt värnar demokratiska ideal och mänskliga rättigheter. Civiliserade stater bör inte förhandla eller kompromissa med samvetslösa tyranner som Hitler, Stalin eller Putin, av ukrainarna inte utan fog benämnd Putler. Styresmän av den kalibern måste berövas sina maktbefogenheter, helst av anständiga krafter inom det egna landet, i annat fall utifrån, Sorgligt är att insiktsfulla ryssar börjat fly sitt land, också en parallell till Nazityskland. Med historisk insikt om att inte beträda eftergifternas defaitistiska väg bör vi ha München-uppgörelsen 1938 i åtanke liksom begrunda konsekvenserna av Jalta-mötet 1945.

För svensk del återstår bara att skriva den övergivna alliansfrihets- och neutralitetsdoktrinens nekrolog. Redan EU-anslutningen 1995 innebar en avgörande förändring såtillvida att neutraliteten i hävdvunnen mening gjordes obsolet. Utvecklingen summerades av Ove Bring, professor i folkrätt, i boken ”Neutralitetens uppgång och fall”, från 2008. Han visar att Sverige redan då tagit flera steg i riktning mot närmare samverkan med Nato. Därmed stärktes de krafter som talade för fullt medlemskap, medan folkmajoriteten och inte minst socialdemokratin, som gjort neutralitet och alliansfrihet till hjärtesak, förhöll sig avvaktande. Genom Rysslands brutala framfart i Ukraina har opinionsläget radikalt kastats om.

Utvecklingen i riktning mot en principiell, inte enbart pragmatisk alliansfrihet, i krigstid neutralitet, hade skett gradvis. Till skillnad från stater som Schweiz och Belgien, i senare tid Österrike, har den varit självvald och aldrig förbundits med konstitutionella bindningar eller internationella garantier.

Vår neutralitetsbaserade fredspolitik, länge mer pragmatisk än ideologisk, har tidsfästs till Karl XIV Johans regeringstid varefter endast den västmaktsvänliga november-traktaten under Krimkriget innebar en avvikelse. Därför är det först mot slutet av 1860-talet som tanken på en principiell och varaktig neutralitet lanseras. Det sker i samband med att europeiska enhetssträvanden och en därtill kopplad fredsrörelse börjar växa fram. Idéerna vann gehör i Sverige, som en gång närt stormaktsambitioner men övergått till positionen som småstat med otillräcklig militär kapacitet.

Tankemönstret skönjs i det tal som domprosten och nykterhetsfrämjaren Peter Wieselgren höll i Göteborg 1862 på årsdagen av Poltavaslaget. På tidens retoriska manér yttrade han att den svenska hjältedikten fick anses avslutad med nederlaget och kapitulationen 1709 men att samtidigt vår svenska åkerbrukssång då tog sin början. Vårt land hade lyckosamt letts bort från krigets ära in på de fredliga inre erövringarnas bana.

Under decennierna kring sekelskiftet 1900 fick freds- och neutralitetstanken allmän spridning. Den österrikiska baronessan Bertha von Suttner skrev 1889 romanen ”Ned med vapnen”, som gav Alfred Nobel impulsen till instiftandet av fredspriset, 1908 tilldelat svensken Klas Pontus Arnoldson. Denne såg i neutraliteten ett verksamt fredsinstrument, i kontrast till militärallianser, som ansågs bidra till att geografiskt sprida konflikter. Den liberale banerföraren Adolf Hedin var en ivrig talesman för samma tanke, i kombination med starkt värnpliktsförsvar.

I ett tidsklimat där statens förmenta storhet, som kunde förläna härskaren en hedersplats i historieböckerna, betydde mer än folkets livsvillkor och välmåga klämdes småstater mellan sköldarna.

Trots att freds- och neutralitetsideologin vann fäste inom främst det liberala och socialdemokratiska lägret var alliansfriheten långt ifrån oomstridd.  Spänningarna kom upp till ytan under såväl första som andra världskriget. I 1914 års idéer ingick imperietankar och geopolitiskt baserade idéer om berättigade stormaktsintressesfärer, med den svenske statsvetaren Rudolf Kjellén som ledande introduktör. I ett tidsklimat där statens förmenta storhet, som kunde förläna härskaren en hedersplats i historieböckerna, betydde mer än folkets livsvillkor och välmåga klämdes småstater mellan sköldarna.

I den inträngande studienVärldskriget och världsfreden” på 750 sidor gick socialdemokraten Ernst Wigforss, blivande finansminister, i frän polemik mot de krigsförhärligande preussiska idealen. Inte minst avfärdades stålbadstanken om kriget som en naturlig del av mänskligt liv med förädlande verkan på sinnena som det erbarmliga mischmasch den onekligen är. Polariseringen var också tydlig under andra världskriget då tidningsmän som Torgny Segerstedt och Ture Nerman opponerade mot samlingsregeringens hukande undfallenhet gentemot Nazityskland.  Kravet på högre moral och motståndskamp mot ondskans makter återkom långt senare i Maria-Pia Boëthius skrift ”Heder och samvete, Sverige och andra världskriget”, vilken ledde till livlig debatt bland professionella historiker.

Väl inne i kalla kriget var opinionen fortsatt splittrad. Norge och Danmark, med färsk erfarenhet av ockupation tog steget in i Nato redan vid bildandet 1949.  Herbert Tingsten i Dagens Nyheter hakade på och pläderade för svenskt medlemskap liksom ett atombombsförsett försvar. För det satte en kraftfull kvinnoopinion, ledd av Ulla Lindström, Inga Thorsson och Alva Myrdal resolut stopp. Svensk alliansfrihet har varit töjbar, anpassad till världsläge och konjunkturer. Där har funnits en isolationistisk variant, främst företrädd på bondehåll, bottnande i en önskan att komma bort från världens larm och ondska.

Under kalla kriget sökte Sverige även utforma en internationalistiskt orienterad aktiv neutralitet. I en ideologiskt bipolär värld kunde den neutrala statens oberoende position utnyttjas för skarp kritik med ideella förtecken, riktad mot den ena eller andra stormakten. Det var en möjlighet som väl utnyttjades av Olof Palme. Härav följde överdrivet och tveksamt tal om att Sverige upphöjde sig till en högröstad och arrogant moralisk stormakt.

Då geopolitiskt tänkande tagit över och vi gått in i en alltmer militariserad värld är det bara att hoppas att det inom rimlig tid ska ske en återgång till folkrättsliga principer i enlighet med FN-stadgan. Det är välkommet att det samlats bevis för anklagelser om krigsförbrytelser och folkmord.  Är det bara en from förhoppning att fokus kunde flyttas från stridszonen i Ukraina till domstolsförhandlingar i Haag?

Bert Mårald, före detta universitetslektor i historia.