Nationalismen gör att många vill flytta

Asmira Malkocevic och Vedrana Dautovic arbetar på Palmecentrets partnerorganisation Agora Center i Tuzla, en medelstor stad i nordöstra Bosnien och Hercegovina. Den som besöker staden kan omöjligt missa monumentet för Tuzlamassakern som hedrar de 71 personer som 1995 dödades av en granatattack av den bosnienserbiska armén. Ändå är Tuzla känt för sin tolerans och sin historia av socialdemokratiskt styre, något som inte tillhör vanligheterna i landet där nationalistiska ledare brukar röstas fram baserat på etnisk tillhörighet. 

Hos Agora Center, som kan liknas vid ett studieförbund, finner Tuzlas ungdomar någonting som den traditionella utbildningen sällan tillåter – en möjlighet att pröva tankar, uttrycka åsikter, och väcka initiativ. Vissa lär sig om fackliga rättigheter, genom ett samarbete med Fastighetsanställdas förbund, andra skriver motioner om förbättrad källsortering till stadsdelsförvaltningen. Asmira Malkocevic och Vedrana Dautovic drar i alla trådar för att förverkliga ungdomarnas visioner och träffar dagligen unga eldsjälar, såväl som den politiskt ointresserade majoriteten – men aldrig ungdomar som ger uttryck för den nationalism som vädras i de bosniska medierna varje dag.

Tvärtom bidrar nationalismen till att många unga vill flytta därifrån, menar de. Det är ett växande problem i Bosnien och Hercegovina att kvalificerad arbetskraft lämnar landet, oftast till förmån för grannländerna i EU. Sedan 1991 har landets folkmängd sjunkit med nästan en miljon. Detta förklaras ofta med hög arbetslöshet men också med att många väljer att lämna Bosnien och Hercegovina på grund av en bristande rättvisa. 

Asmira Malkocevic och Vedrana Dautovic har pratat med Agora Centers förtroendevalda ungdomar: 

– Jag tror att Bosnien och Hercegovina inom en överskådlig framtid kommer att vara helt utan unga människor. En genomsnittlig ung person kan få bättre livskvalitet i nästan vilket annat europeiskt land som helst, säger Slaven Ostojic. 

Ena Karadžin påpekar det absurda i att landet har tre presidenter men att ingen av dem får någonting gjort. 

I Transparency Internationals senaste korruptionsindex skattas Bosnien och Hercegovina som det tredje mest korrupta landet i Europa. Medan nödvändiga politiska reformer låtit vänta på sig, har de styrande politikernas handlingskraft fokuserat på att öka rikedomen åt sig själva och sina partier. Enligt en lokal representant för organisationen har landet hamnat i händerna på en ”etno-nationalistisk kartell”, exempelvis kan det vara svårt att hitta ett vanligt jobb utan rätt politiska kontakter. Många anser att de nationalistiska ledarna iscensätter etniska motsättningar just för att distrahera sina väljare från det pågående maktmissbruket. 

– Det är en kuliss skapad för att avleda från den brottsliga verksamheten och till ett billigt pris köpa väljare inför valet, säger Dino Hukic. 

– Nationalismen är mindre representerad bland de yngre, men de som växt upp med sådan retorik har större möjligheter att få sin röst hörd genom de styrande partierna, säger Berina Avdic.  

På Agora Center märker man dessutom av pandemins effekter på samhällsklimatet. Inte nog med att psykisk ohälsa redan är stigmatiserad, de långa perioderna av social distansering har gett mer utrymme för partistyrda medier att sprida hatretorik och annan vilseledande information. Nu upplevs ungas oro som värre än någonsin.   

Jag tycker att landet drivs av inkompetenta och kriminella människor som borde fatta beslut som gynnar medborgarna.

– Risken för en ny konflikt skrämmer mig, fortsätter Berina Avdic. Jag tycker att landet drivs av inkompetenta och kriminella människor som borde fatta beslut som gynnar medborgarna, men i stället använder sin position för att dölja sin brottslighet.

Oavsett vilken folkgrupp de tillhör är Agora Centers medlemmar lika drabbade av svårigheterna som Bosnien och Hercegovinas unga tampas med. Deras berättelser är påfallande lika. Därför är organisationens viktigaste uppgift att fånga upp den upplevda hopplösheten och omvandla den till en ung gemenskap och drivkraft. De som får hjälp att påverka sin egen situation har också anledning att stanna kvar i Bosnien och Hercegovina och bygga ett samhälle som de vill leva i.   

– Jag vill tro att unga människor kommer att förstå sin egen styrka och att det kan skapas ett utrymme för dem att förbättra landet. Bara så kan visionen om utveckling och välfärd bli möjlig, säger Suana Huremovic. 

Berina Avdic avslutar med att säga:

– Jag är en av få unga som inte vill lämna landet jag är född i för att hitta min framtid och säkerhet någon annanstans. Jag har fortfarande hopp om att det går att hitta en lösning på de problem som växer varje dag.

Aida Zekić

Aida Zekić kommenterar: 

Efter 1990-talets krig landade Bosnien och Hercegovina i ett skört fredsavtal (Daytonavtalet) som statuerade att makten skulle delas mellan de tre största folkgrupperna i landet under övervakning av en FN-utsedd ”hög representant”. Inom ramen för en komplicerad territoriell uppdelning på många nivåer, behöver folkvalda identifiera sig som bosniaker, kroater, eller serber för att kunna representera en av dessa grupper. Detta system satte stopp för kriget, men ledde till en svårstyrd statsapparat som premierar maktkamp baserad på etnicitet snarare än politisk ideologi och samhällsvision. 

Under de senaste åren har nationalismen tilltagit både i Bosnien och Hercegovina och Serbien, som var delaktigt i kriget. Sedan den dåvarande höga representanten sommaren 2021 gjorde det straffbart att förneka folkmord och försvara dömda krigsförbrytare, har bosnienserbiska företrädare bojkottat Bosnien och Hercegovinas statliga institutioner. I december tog parlamentet i den bosnienserbiskt dominerade entiteten Republika Srpska ett beslut om att påbörja uppbyggnaden av ett eget skattesystem, rättsväsende och armé, vilket är oförenligt med Daytonavtalet. Hotet om en återuppbyggd bosnienserbisk armé skrämmer många bosnier, som liknar dagens stämning vid 90-talets så kallade krigsretorik. 

Många bär fortfarande på minnen från kriget som är svåra att läka under detta system. Samtidigt hänger västvärldens svek kvar bland bosnierna ända sedan 90-talet. Uttalanden från bland andra Carl Bildt, landets första höge representant, om att bosnierna själva måste lösa sina problem, spär på folkets rädsla att omvärlden ska blunda för en väpnad konflikt. 

Efter en utdragen integrationsprocess ser man också med uppgivenhet på ett framtida EU-medlemskap. Ryssland har istället seglat upp som en av landets största investerare, vilket kan tolkas som ett försök att vinna lojalitet i Europas utkanter. Parallellt med hoten om invasion i Ukraina har Ryssland öppet stöttat det bosnienserbiska agendan i FNs säkerhetsråd. 

Vissa aktörer, bland annat vårt socialdemokratiska systerparti, är rädda att förhandlingarna ska fördjupa de etniska splittringarna i landet.

År 2022 blir ett avgörande år för Bosnien och Hercegovinas framtid. Bakom lyckta dörrar pågår förhandlingar om att ändra valprocessen inför höstens allmänna val, vilket lett till osäkerhet bland det exkluderade civilsamhället. Vissa aktörer, bland annat vårt socialdemokratiska systerparti, är rädda att förhandlingarna ska fördjupa de etniska splittringarna i landet. 

För att inte upprepa Daytonavtalets misslyckande bör det internationella samfundet, som medlar i förhandlingarna, öka sina påtryckningar på Bosnien och Hercegovinas ledare att göra upp med den etniska maktkampen för att fokusera på medborgarnas ekonomiska och sociala rättigheter.