Mats Larsson: Hur låg facklig anslutning tål den svenska modellen?
Hög organisationsgrad och hög avtalstäckning är två grundbultar i den svenska modellen, skriver Mats Larsson, utredare LO.
Hög organisationsgrad och hög avtalstäckning är två grundbultar i den svenska modellen. Helst ska båda vara 100 procent, det vill säga att alla anställda är medlemmar i facket och att alla anställda arbetar på arbetsplatser med kollektivavtal. Men 100 procent är givetvis en utopi, i ett fritt land som Sverige, även om det faktiskt var ganska nära i mitten på 1990-talet då såväl facklig anslutning som kollektivavtalstäckning var närmare 90 procent.
Mitten av 1990-talet blev dock en vändpunkt för den fackliga anslutningen medan kollektivavtalstäckningen även i dag ligger kvar närmare 90 procent.
Den fackliga anslutningen vände dock neråt efter år 1995. Inledningsvis visserligen i ett makligt, knappt märkbart tempo, där andelen fackligt anslutna minskade med knappt en halv procentenhet per år i cirka tio års tid.
Men år 2006 fick Reinfeldt och Borg tag om regeringsmakten och ändrade raskt reglerna för a-kassan. Bland annat blev avgifterna till a-kassan betydligt högre, främst för arbetare. Effekten blev omedelbar och mängder av såväl arbetare som tjänstemän lämnade både fack och a-kassa. Bland arbetarna minskade andelen fackligt anslutna med åtta procentenheter, från 79 till 71 procent år 2006–2008.
Närmaste tiden därefter avtog minskningen. De flesta trodde nog att raset var hejdat och att de som lämnat facket skulle återvända så småningom. Och ungefär så blev det också – bland tjänstemännen.
För tjänstemännen minskade andelen fackligt anslutna från 78 till 72 procent år 2006–2008. Därefter stabiliserades nivån på drygt 70 procent för att sedan öka en aning till 73 procent år 2023.
Det enda som stabiliserades bland arbetarna var minskningstakten. År 2008–2019 minskade andelen fackligt anslutna arbetare med cirka en procentenhet per år, från 72 till 61 procent. Minskningstakten fördubblades alltså jämfört med före år 2006 och inget tycktes kunna hejda denna utförslöpa.
Men så kom pandemin och minskningen byttes plötsligt till en ökning
Men så kom pandemin och minskningen byttes plötsligt till en ökning, från 61 till 63 procent år 2020–2021. Kanske inte en jättestor ökning men ändå en ökning. Äntligen har det vänt, jublade många.
Glädjen blev dock kortvarig då det visade sig att denna ökning främst förklarades av att drygt 100 000 arbetare förlorat sina jobb på grund av pandemin. De flesta av dessa jobbade i privat tjänstesektor och var inte fackligt anslutna. Den fackliga anslutningen ökade alltså bara i procent, inte i antal.
Några kanske ändå hoppades att pandemin skulle medföra en vändning av den fackliga anslutningen och att trenden skulle vända uppåt när pandemin väl var över.
Men icke. När pandemirestriktionerna hävdes i februari 2022 och företagen började återbemanna så skedde det i huvudsak med visstidsanställningar, deltider och ej fackligt anslutna. Därmed började andelen fackligt anslutna arbetare återigen att minska. Nu med förnyad kraft.
Statistiken för kvartal 1 år 2023 visar att den fackliga anslutningen brutit ännu en dyster gräns då andelen fackligt anslutna arbetare för första gången på minst 80 år var lägre är 60 procent, närmare bestämt 59 procent.
Hur ska denna till synes ohejdbara trendmässiga minskning av den fackliga anslutningen bland arbetare kunna hejdas. Är det ens möjligt?
Inom fackföreningsrörelsen funderas det intensivt på detta varje dag. Dessutom värvas det mängder av nya medlemmar. Men det försvinner ännu fler. Eller rättare sagt, allt fler väljer att inte bli medlemmar. Det gäller främst unga vuxna som inleder sitt arbetsliv i ett arbetaryrke.
Många får dock aldrig frågan om de vill bli medlemmar
Nya generationer arbetare tycks inte se något större värde i att vara fackligt ansluten. Många tycker att det är för dyrt att vara medlem medan andra tycks allmänt ointresserade av facket. Många får dock aldrig frågan om de vill bli medlemmar vilket speglar att den så viktiga fackliga närvaron i form av fackklubbar och förtroendevald på arbetsplatserna minskat de senaste åren.
Grundbulten hög organiseringsgrad tycks alltså vara på väg att erodera i den svenska modellen. Frågan är hur låg organisationsgraden kan bli innan bulten brister. Eller är det redan för sent att laga den.
Nej, än är det inte för sent. Det visar bland annat LO-förbundens samordnade avtalsrörelser de senaste åren då väl avvägda och ansvarstagande avtalskrav underlättat betydligt för Sverige att ta sig igenom såväl pandemi som inflationschock. Även nya huvudavtalet visar att LO alltjämt är en stark och tydlig part i den svenska modellen.
Men hur mycket kan den fackliga anslutningen minska innan bulten brister. Går gränsen vid 50 procent, där vi kan vara redan om fem till sex år med nuvarande minskningstakt. När en fackförening organiserar mindre än hälften av arbetstagarna så kommer säkert dess mandat att ifrågasättas, inte minst av motparter och icke medlemmar.
Men brister en grundbult så är risken stor att alla bultar knäcks och hela den svenska modellen kör i diket. Bärgningsbilen kan då komma körande ända från Bryssel och den havererade modellen lagas slarvigt med EU-standardiserade bultar insmorda med lagstadgade minimilöner och allmängiltigförklarade kollektivavtal.
Mats Larsson är utredare vid LOs enhet för samhällspolitik
