Annons:
Annons:

Martin Sandgren: Hoppet tillbaka i Chile

När knappt varannan chilenare (47 procent) gick och röstade i första valomgången blev nog inte bara jag besviken. Vad hade hänt med det chilenska uppvaknandet och de miljontals människor som på gator och torg krävde bättre pensioner och jämlika villkor inom vård och skola? Och den unika process som stöpte om protester till lagförslag och startade en konvention som ska arbeta fram en helt ny konstitution? Hade dvalan och apatin redan återvunnit sin förlorade mark?

Inte nog med det. Att flest röster dessutom hade lagts på högerkandidaten José Antonio Kast blev närmast en chock. Kast är en djupt värdekonservativ politiker, med en utpräglat nyliberal ekonomisk agenda. En beundrare av Pinochet och stark motståndare mot rätten till abort liksom den nyligen beslutade lagstiftning för samkönade äktenskap. Han vill att Chile lämnar FNs MR-kommission och lägger ner landets egen MR-myndighet. Och så vidare. En president som inte bara skulle ställa sig på bromsen, än mindre knappa in koordinaterna för en ny framtid, utan helst lägga i backen och köra full fart bakåt, till ett Chile som vi tack och lov har lagt bakom oss de senaste årtiondena.   

Tvåa kom Gabriel Boric. Uppsprungen ur studentrörelsen och ledare för den ganska spretiga koalitionen Frente Amplio. Han kallar sig gärna socialdemokrat och framstår som klok och resonerande och gick till val på ett program som andas framtid, hållbarhet och alla ska med. Förvisso inte tillsammans med de traditionella S-partierna.   

Även om opinionsmätningarna gav Boric ett visst försprång inför den andra omgången, så var jag ganska pessimistisk. Skulle folk gå och rösta? Väderleksrapporten förutspådde 35 graders värme, mindre än en vecka före julafton och kollektivtrafiken strulade på valdagen. Mitt enda hopp var att min magkänsla brukar visa fel.

Men chocken 21 november fungerade tydligen som en kalldusch, som väckte ytterligare 1,3 miljoner väljare ur sin dvala. 19 december 2021 gick drygt 8,3 miljoner chilenare och röstade. Det högsta valdeltagandet någonsin. De flesta nya rösterna gick till Boric, som vann med en miljon fler röster än Kast, eller 56 procent mot 44 procent.  Den yngsta presidenten någonsin, vald med flest röster någonsin och med störst marginal sedan demokratins återinförande. Det var unga och kvinnor, framförallt i Santiago, som fällde avgörandet. Bland kvinnor under 50, ökade stödet för Boric från 56 procent till 67 procent.

Det var kanske inte så konstigt trots allt. Det är på allvar. Två tydliga alternativ. En ultrahöger mot en progressiv agenda. Frågor som gör skillnad i människors vardag. Chilenarna levererade en jordskredsseger och ett tydligt mandat för förändring. Det kommer att behövas. Det finns ganska många moln på himlen som kräver både vilja, mod och övertygelse. Men också ett stort mått av ödmjukhet och förhandlingsförmåga, då kongressen och senaten fick ett jämviktsläge som inte ger majoritet åt någon. Förhoppningsvis kan det bidra till mer samförstånd och mindre polarisering. Kanske övermodigt hoppfullt. Men det känns ändå som att det just är hoppet som har kommit tillbaka.

Martin Sandgren är programhandläggare för Palmecentrets Latinamerikaprogram och bosatt i Chile