Maria Arkeby: Facket behöver steppa upp mot gig-ekonomin
”Det behövs lägre löner, sämre villkor och minskad trygghet”, ylar tokhögern. Precis som de alltid har gjort när möjligheten ges att tjäna pengar på någon annans utsatthet. Det är naturligtvis fel. Det finns inte bara två vägar att gå. Livet är inte svart eller rosa, vilket Timbro tycks tro. Men svensk fackföreningsrörelse behöver tydligare vara rösten för den tredje vägen.
Att skriva en text om gig-jobb i AiP torde vara som att slå in öppna dörrar. Men jag gör det ändå, för det finns fler sidor av det här myntet. Sedan jag arbetade intensivt med frågan på Transport har jag skrikit mig hes över gig-ekonomins förödande konsekvenser. Både i dag, för människor som utnyttjas i den, och i morgon för vad den riskerar att göra med svensk arbetsmarknad.
Argumentet som inte biter på någon annan utanför opinionsbildarbubblan; ”den är ett hot mot den svenska modellen”. Många har lagt pannan i djupa veck och nickat åt det. Inte lika många har agerat. Åtminstone inte tillräckligt kraftfullt. Inte heller svensk fackföreningsrörelse.
För högern är plattformsekonomin en efterlängtad utveckling mot ett friare samhälle. För dem stavas gig-jobben individualism, flexibilitet och försörjning.
Jag förstår inte det. Eller jo, jag förstår till viss del. Det är knivskarpa linjer mellan förbunden och där linjerna blir suddiga utkämpar man gränsdragningstvister. Var sak har sin box, och av en god anledning. Det är så det har fungerat, och fungerat väl, sedan Saltsjöbadsavtalet. Problemet med gig-ekonomin är att den inte har någon box. Den har knappt några medlemmar och bara i undantagsfall finns ens tillstymmelse till motpart. Då framstår både svensk fackföreningsrörelse och Svenskt Näringsliv som tämligen handfallna.
För högern är plattformsekonomin en efterlängtad utveckling mot ett friare samhälle. För dem stavas gig-jobben individualism, flexibilitet och försörjning.
Möjligheten att ta vilka uppdrag man vill, var man vill, när man vill. Gig-företagen kliver in där samhället misslyckats med att skapa sysselsättning och vi ska vara tacksamma över att marknaden åter löser problemet. Saken är bara den att det naturligtvis inte fungerar.
I själva verket handlar det om människor som arbetar för företag som gjort det till en affärsidé att ducka allt ansvar som vanligtvis åligger en arbetsgivare. Ansvar kostar nämligen pengar och i en verksamhet där varje arbetare ses som en slit- och slängvara så finns ingen anledning att investera i dem.
Konsekvensen blir att människor, tvärt emot vad högern tror, hålls kvar i utanförskap. Det finns nämligen ingen parallell marknad där de kan handla billigare mat, ta lån till bostad utan fast inkomst eller tanka sin bil för tio kronor litern. De har samma verklighet att förhålla sig till som alla andra.
Kanske förväntas de göra andra val och få andra resultat?
Konsekvensen blir att människor, tvärt emot vad högern tror, hålls kvar i utanförskap.
När jag för ett antal år sedan lyfte risken med att det här kommer att spridas från budbranschen till andra områden så möttes jag av skepsis. I dag ser vi hur fenomenet breder ut sig i hantverkar- och undersköterske-appar, plattformar för ungdomsjobb och för städtjänster. Människor betygsätts friskt och hotas med dåliga rejtings om man inte utför tjänsten på det sätt som önskas, oavsett om det är att köra för fort på väg till flyget eller att ta av sig blusen när man putsar fönster.
Med gig-jobb minskar incitamentet att gå med i facket. Det finns ingen arbetsgivare och det kostar för mycket för de allra flesta. En uppsida för nyliberalismen, men ett uppenbart hot mot tingens ordning på svensk arbetsmarknad. Där möjligheter finns att utnyttja människor kommer det också att ske. När det gäller gig-ekonomin behöver facket börja om, och det är hög tid att lägga in en extra växel nu. Men även Svenskt Näringsliv, som säger sig värna den svenska modellen, borde ha ett intresse av att styra upp denna avskrädeshög på arbetsmarknaden.
Man måste våga utmana gamla mönster, spränga gamla boxar och verka för att gig-ekonomin inte får starkare fäste på arbetsmarknaden.
För fackens del handlar det inte om att man ska engagera sig i människor som inte är medlemmar. Man behöver snarare se det som att man värnar om de jobb som dagens medlemmar har så att de blir kvar och inte blir gig-jobb. Det första bemanningsavtalet tecknades år 2000 med syfte att trygga arbetsvillkor och motverka social dumpning. Den frågan fick man springa ikapp. Det är dags att börja springa igen.
Tokhögern presenterar två vägar. Kuddrum på kontoret för höginkomsttagare eller noll trygghet och kisshinkar i parkeringsgarage för cykelbud. Usla villkor eller arbetslöshet. Det är som att det aldrig föresvävat dem att det finns en tredje väg att gå. Den anständiga, och den måste svensk fackföreningsrörelse gå i bräschen för. Man måste våga utmana gamla mönster, spränga gamla boxar och verka för att gig-ekonomin inte får starkare fäste på arbetsmarknaden.
Politikens svar på frågan om gig-jobb är ofta ”det är en fråga för arbetsmarknadens parter”. Men det är som att ge facken ett långfinger eftersom det i de flesta fall bara finns en part. Hade det här varit enkelt hade det varit löst nu. Frågan är svår, enormt svår, men det innebär inte att man ska undvika den. Svensk politik och fackföreningsrörelse behöver nu kroka arm och adressera gig-frågan på allvar. Vi har en unik arbetsmarknadsmodell och den borde vi värna.
Maria Arkeby är biträdande verksamhetschef på Tankesmedjan Tiden
