Mångfald gick före klassanalys

Strax före millennieskiftet tog dåvarande Integrationsverket fram en rapport med fokus på den somaliska gruppen invandrare i Sverige. Den varnade för att man såg att somalierna kunde bli svårare att integrera i Sverige än andra folkgrupper. En rad riskfaktorer pekades ut. Ursprung i en klankultur, familjer som ofta har många barn och utbredd analfabetism togs upp som bidragande orsaker.  

– Den fick knappt någon uppmärksamhet alls. Det var laddat och farligt att prata om. Men betyder det att vi bara ska strunta i det? Jag tycker det är vår skyldighet att agera om vi misstänker att det finns sådana risker för vissa grupper. Vi kan inte bara strunta i det, säger Åsa Eriksson. 

Hennes bok  ”Ett farväl till Bullerbyn?”, som nyligen gavs ut av Tankesmedjan Tiden, genomsyras av frågan om hur det svenska samhället kunde bli så segregerat. Det är en stor frågeställning, och Åsa Eriksson söker svar både i egna erfarenheter och genom samtal med socialdemokratiska profiler som Mona Sahlin, Lars Engqvist, Anna-Greta Leijon, Ulrica Messing och Lars Stjernkvist. 

Svaren hittas delvis längre bak i den moderna historien. Tidigare socialminister Lars Engqvist beskriver upprinnelsen till utvecklingen i boken. 

”Socialpolitiken byggde tidigare på klasspolitik. Det skedde ett perspektivskifte på 90- och 00-talen. Det berodde på högerns maktövertagande samt den nyliberala vågen som svepte över världen. Vi varken förmådde eller ville hålla emot.” 

Redan i slutet av 80-talet släppte Socialdemokraterna klassperspektivet som huvudfokus, menar Engqvist, för att i stället fokusera på valfrihet, mångfald och mångkulturalism. 

– Där någonstans hamnade vi också i ett debattklimat som handlade om att missförstå varandra, i stället för att prata om hur vi löser samhällsproblem. Det ledde till att många inom bland annat LO-kollektivet lämnade oss, eftersom de kallades rasister när de påtalade problem med migrationen, säger Åsa Eriksson.

Hon har själv varit rädd för att stämplas som främlingsfientlig. Samtidigt är hon kritisk till sitt eget agerande när hon var kommunstyrelseordförande i Norberg mellan 2011 och 2016. 

– Vi började se problemen med ett stort asylmottagande till en ort på några tusen invånare redan 2012. Då hade vi kanske hundra asylsökande samtidigt. Där någon gång skrev jag ett första, ganska försiktigt, protestbrev till den dåvarande alliansregeringen. De brydde sig inte för fem öre. Under flyktingkrisen 2015 hade vi 1000 asylsökande och skrek att vi inte klarar det, det går inte, säger Åsa Eriksson. 

Vi hamnade i ett debattklimat som handlade om att missförstå varandra, i stället för att prata om hur vi löser samhällsproblem. 

Åsa Eriksson

I dag beskriver hon situationen i Norberg som helt annorlunda. Asylmottagandet är på en nivå som kommunen klarar av. Men samhällsutvecklingen i Sverige har gjort att vi i dag står med en segregation som blivit som ett självspelande piano, migrationen har periodvis varit så mycket större än vad integrationen klarat av, menar Åsa Eriksson. 

– Jag vill med den här boken bidra till en diskussion, utan att för den sakens skull sitta på alla svar. Vi måste orka säga att det inte blev som vi tänkt, men min tro på politikens förmåga är obändig. Vi kan skapa ett modernt och dynamiskt Bullerbyn 2.0, säger Åsa Eriksson. 

Utdrag ut Ett farväl till Bullerbyn:

Ser Stjernkvist någon tipping point i utvecklingen mot ökad segregation, undrar jag? Det kan kanske vara Fredrik Reinfeldts charmoffensiv för att få med Miljöpartiet på en uppgörelse under alliansregeringen, svarar han. Det var en tipping point i meningen att den verkligen blev en fråga för regeringsbildandet. ”Då fick vi en verklighetsfrämmande politik. Debattklimatet var på den tiden präglat av en syn om De goda mot de onda.” Den tydliga blockpolitiken, som fanns tidigare, gjorde det lättare för oss socialdemokrater att vara vänster trots att vi hade en tydligt restriktiv invandringspolitik, menar han. ”Blockpolitiken på det stora hela är av ondo men just på den här punkten fyllde den en funktion. Vi kunde ta goda idéer från andra sidan och locka mittenväljare.”

Stjernkvist säger att vi socialdemokrater ibland har förenklat vår retorik för mycket i migrationsfrågan, skyllt den generösa migrationspolitiken som rådde fram till 2015 på Miljöpartiet och alliansregeringen, fastän vi också varit medskyldiga som inte protesterat. Redan i valrörelsen 2002, när Lars Leijonborg presenterade Folkpartiets integrationspolitiska program, förenklade vi retoriken. ”Egentligen fanns det flera saker i programmet som nog inte var så dumma, men vi avvisade allt, beskyllde Folkpartiet för att fiska i grumliga vatten (vilket de också gjorde). Men vi borde ha varit mer nyanserade. I dag är ju vi också positiva till språktest för medborgarskap och vill ha krav på viss kunskap om samhället.”

Varför gjorde vi så, undrar jag? ”Frågan var så laddad, opinionsläget så polariserat att det var enklast så. Vi trodde kanske att vi hade mest att vinna på att fördöma allt och utmåla dem som rasister. Kanske var det ett resultat av den gamla järnaxeln? Vi var inte vana att hantera invandringsfrågan eller uppkomna problem som följde. Den som problematiserade avvisades brutalt.” 

Med blicken i backspegeln säger Stjernkvist att det inte gagnar saken att skylla ifrån sig eller att förenkla svåra dilemman. Vi socialdemokrater borde ha haft orken och modet att vara mer nyanserade, problematiserande och reflekterande än vi var. Men historiskt har migrations- och invandringspolitik inte varit någon stor eller viktig politisk fråga för socialdemokratin. ”Vi har ingen lång vana av att vrida och vända på migrationsargument i interna SSU-debatter. Därför kan vi inte slå Brantingcitat i huvudet på varandra när vi debatterar integration. Det finns inget ideologiskt ”facit” att hålla sig till i de här frågorna. Det är lättare att ta ut svängarna i diskussionerna i socialdemokratiska profilfrågor – som skattenivåer eller inkomstskillnader – som vi är vana att debattera. 

”Migrationspolitiken är nog det enda politikområde där pendeln har fått svänga friskt utan någon egentlig debatt i vårt parti, förrän nu”, säger Stjernkvist. 

”Och när pendeln slår, ja, då slår den rejält i ett polariserat klimat. I dag saknar jag den omvända problematiseringen, en diskussion om vad som händer när man ser det som självklart att Sverige ska ta emot ytterst få migranter.”