Magdalena Anderssons Förstamajtal fyllt av ny reformlusta

Kriget i Ukraina riskerar att sluta i antingen en extremt orättvis och svajig vapenvila – eller i fortsatt förödelse – tack vare Trumps svek. Samme Trumps chockhöjda tullar riskerar att skapa global ekonomisk kris. I ett samtal inför talet i Malmö vittnade Andersson också om att hon redan direkt efter vicepresident JD Vances tal i München för flera månader sedan ringde andra i S-ledningen och sa att det som många hade befarat nu höll på att förverkligas: Vi står inför en ny världsordning, som kräver kraftfulla åtgärder – snabbt. Sedan dess har budskapet från Ulf Kristersson (M) varit att ”ha is i magen”. Vad har statsministern väntat på? Att Trump skulle visa sig vara en klok, resonabel och samarbetsinriktad president?

Magdalena Anderssons huvudbudskap i ett soligt och körsbärsblommedränkt Malmö handlade dock inte alls om Trump eller världsläget – utan om något betydligt mer vardagsnära: ett nytt pensionsförslag. Det är mycket intressant – av två skäl.

Bakom förslaget finns en viktig klassanalys

Dels handlar denna ”arbetarpension” om att komplettera den hittillsvarande livsinkomstprincipen (summan av vad man har tjänat ihop under ett aktivt yrkesliv, med vissa justeringar) med en ny livsarbetsprincip (hur mycket och länge man har arbetat. Dessutom föreslås ökade möjligheter att gå ned i tid mot slutet av arbetslivet för den som har börjat bli utsliten, men som kan fortsätta på deltid, utan att förlora i inkomst.

Bakom förslaget finns en viktig klassanalys: det är inte minst arbetare inom LO-yrken som börjar arbeta tidigare (när akademiker fortsätter att utbilda sig), ofta med lägre löner, mer slitsamma arbetsvillkor – och sämre avtalspension. Förslaget skulle därmed öka rättvisan för de låg- och medelinkomsttagare som annars både får dras med mycket låga pensioner – och försöka ta hand om en utsliten kropp.

Förslaget är också intressant för att det visar att pensionsfrågorna nu blir ”vanliga” politiska höger-vänsterfrågor, utan att Socialdemokraterna måste ha förankrat allt i den så kallade pensionsgruppen först. Det är en konflikt som Socialdemokraterna har mycket goda möjligheter att vinna.

För, som Magdalena Andersson påpekade i vårt samtal: ”I Sverige har toppen dragit ifrån och botten faller efter. Klyftorna i Sverige har ökat mer än något annat OECD-land de senaste decennierna.” Det duger inte.

uttryck för en återvunnen reformlusta

Det är svårt att inte se även detta förslag som ett uttryck för en återvunnen reformlusta och klassanalys inom Socialdemokraterna. Magdalena Andersson pekade på flera andra förslag, inklusive höjt barnbidrag, slopat karensavdrag och rejäla satsningar för att minska vad S-ledaren påpekade är de längsta vårdköerna på decennier. Är detta oproblematiskt? Nej, självklart behöver frågorna analyseras och utredas vidare. Men riktningen är mycket intressant.

I folkhavet i Malmös Folkets Park hälsar Daniel Suhonen och jag glatt på varandra. Katalyschefen har själv vittnat om att han nu befinner sig i en något ovan situation: från att under drygt 20 års tid ha lagt mycket kraft på att kritisera S-ledningar för bristande reformiver är han nu förvisso inte nöjd – men faktiskt ganska stolt.

Det finns gott om andra frågor, analyser och avvägningar att diskutera och debattera på partikongressen

Betyder detta att S-kongressen senare denna månad blir en klang-och-jubelföreställning helt utan intensiva diskussioner om socialdemokratins vägval? Självklart inte. Det finns gott om andra frågor, analyser och avvägningar att diskutera och debattera på partikongressen: tandvårdsreform, generell arbetstidsförkortning, Gaza, kampen mot gängkriminaliteten, fastighetsskatt… Och. Så. Vidare.

Men i många av de stora tidigare konfliktfrågorna råder det nu kraftigt ökad samsyn: möjligheter till viss lånefinansiering, kritiken mot marknadsstyrningen, ökad rättvisa för sjuka och pensionärer… Och. Så vidare.

det råder hyfsad fred inom arbetarrörelsen

Att det råder hyfsad fred inom arbetarrörelsen ökar sannolikt möjligheterna för en stark valrörelse. Det behövs. För i det allvarliga världsläget med rysk expansionism och amerikansk maktarrogans behöver Sverige en mer proaktiv och klok statsminister. Man möter inte alltid framtiden bäst genom att ha frostskador i magen av all is. Man möter den genom proaktivitet och nära samordning inom och via EU. Och man möter framtiden an bäst genom att med stark reformlusta minska klyftorna inom Sverige – inte öka dem.

Att Andersson brinner starkt för just minskade klyftor är ingen hemlighet för de som har lärt känna henne. Det genomsyrade också talet – som trots ett par smärre försök att störa det demokratiska mötet togs emot med varma applåder från den rekordstora publiken.

Allra mest brann det till när Andersson talade om Israels fruktansvärda övergrepp mot civila palestinier i Gaza. En fråga som engagerar många både i Malmö och på andra håll i Sverige och världen. Även här lyser högerregeringens bristande engagemang och allt för grava passivitet igenom. Det duger inte! Det är mycket bra att S-ledaren talar klarspråk och riktar skarp kritik mot Israels premiärminister Netanyahu.

Att motsätta sig ökade klyftor eller peka på orättvisor internationellt räcker sannolikt inte för att vinna val. Men att de insikterna finns är en fullständigt avgörande nödvändighet. Det gäller inte minst klyftorna i vårt eget land. För det ”lilla” (exempelvis mer rättvisa pensioner, sänkta livsmedelspriser, minskad arbetslöshet och egna erfarenheter av brister inom vården) är för den enskilde ofta inte alls så litet. Tvärtom. Och ”det stora” väcker starka känslor även i Sverige.

Daniel Färm är politisk redaktör