Annons:
Annons:

Johan Sjölander: M har både rätt och fel om ADHD

Det finns enorma klasskillnader när det kommer till hälsa och sjukvård. Foto: Steve Buissinne.

Moderaternas utspel om att ADHD-screena alla ungdomar i utsatta förorter blev naturligtvis bisarrt. Det verkar till och med många av partiets egna kärntrupper ha insett. ”Det är ett jättekonstigt förslag, och jag tycker man inleder ett farligt sätt att se på våra barn när man börjar så här”, säger exempelvis Fredrik Larsson, M-ordförande i Värmland, i en kommentar till Sveriges Radio. 

Det är givetvis enkelt att plocka billiga poänger här. Nu ska ”Moderaterna medicinera bort kriminaliteten! Moderaterna säger att det är ADHD som gör folk kriminella! Varför kan inte Moderaterna tänka sig att screena sina egna väljargrupper, i Vellinge och Täby? 

Det är lätt att en sådan diskussion drar i väg. Och det är lätt att barnet ryker all världens väg med badvattnet. För det finns all anledning att kritisera Moderaternas utspel. Men det bör göras på rätt sätt och av rätt orsaker. 

Det finns fortfarande en hel del stigma runt sjukdom, och då framför allt sådant som har med psyket och själen att göra. Det har blivit bättre. För många i de yngre generationerna är det mer ok att prata öppet om psykiska ohälsa i dag än tidigare. Världen är full av framgångsrika personer med olika NPF-diagnoser som inte sällan ser sin diagnos som en del av den egna framgångssagan. Detta är en oerhört positiv utveckling. Men det är naivt att tro att vi som samhälle är helt framme. Fortfarande lever fördomarna kvar och med dem, tragiskt nog, skammen. 

Det finns enorma klasskillnader när det kommer till hälsa och sjukvård. Detta gäller inte minst när det kommer till psykisk hälsa. När Moderaterna pekar på en underdiagnostisering i utsatta områden har de förmodligen rätt. Åtminstone finns forskning som tyder på det. Detta är i grunden ett socialt problem. Skillnader i hälsa- och livslängd är ett av klassamhällets vidrigaste uttryck. 

Men samtidigt förenklar vi om vi bara förklarar skillnader till detta. I en rapport från 2019 skriver Socialstyrelsen att ”skillnader i tillgång till vård förefaller att bidra till geografiska skillnader i förskrivningen av ADHD-läkemedel […] Sambandet kan tyda på en generellt låg tillgänglighet till barn- och ungdomspsykiatrin inom dessa regioner, exempelvis på grund av väntetider.”

Och här kommer det stora problemet med M-utspelet. Visst var det taffligt formulerat, och att göra frågan om ADHD-diagnoser till enbart ett verktyg i det kriminalpolitiska arbetet riskerar att öka stigmatiseringen snarare än att minska den, men visst är det så att det finns ett samband mellan obehandlad ADHD och kriminalitet och missbruksproblematik. Våra fängelser är överfulla av tragiska exempel på det. Ska vi kunna bryta det sociala arvet måste vi orka prata om även det. 

Det stora problemet är att lösningen går på tvärs med vad som är kärnan i den moderata sjukvårdspolitiken. När Stockholms moderata finansregionråd Irene Svenonius presenterar förslaget är hon samtidigt ansvarig för en sjukvårdsorganisation där antalet barn som väntat mer än tre månader på utredning inom barn- och ungdomspsykiatrin ökat från 498 till 1129 bara under det senaste året. Svenonius har precis fattat beslut om att lägga ner sju BUP-mottagningar, och därmed minskat den fysiska tillgängligheten till vård i just de områden hon säger sig vilja satsa på. Moderaternas stora bidrag till den sjukvårdspolitiska flaggskeppsregionen Stockholm är en massiv omfördelning av resurser – från områden där folk är fattiga och sjuka till platser där de är relativt rika och friska. 

Det stora felet med Moderaternas förslag är inte ADHD-screeningen i sig, utan att de samtidigt bedriver en politik som leder i rakt motsatta riktningen, med mindre resurser till barn- och ungdomspsykiatrin.

Där blir också fokuset på snabb screening så talande. Jag har själv varit politiskt aktiv inom just psykiatrin där Moderaterna fått bestämma. Jag har mött berättelser om BUP-personal som brustit ut i gråt över frustrationen över att bara kunna ställa diagnoser, men sedan inte ha tillstymmelsen till resurser att faktiskt hjälpa till med behandling och stöd. 

Screening måste inte vara fel. Socialdemokraterna i Göteborg har exempelvis lyft förslaget att alla barn ska screenas brett för all form av psykisk ohälsa. Det kan finnas poänger med det. Vi har exempelvis i dag en situation där flickor med problem tenderar att upptäckas senare än pojkar, eftersom de oftast är mindre utåtagerande. Där skulle vi kunna göra mer för att ge fler hjälp tidigare, och på det sättet undvika mycket lidande. Men det måste följas av ordentliga resurser. Samhället är en kedja där upptäckt, diagnos och behandling och stöd måste hänga ihop. Där förskola, skola och barn- och ungdomspsykiatri hänger ihop. 

Alla barn har samma rätt till hälsa och sjukvård, oavsett vem man är. Men om behoven ser olika ut säger oss rättvisan att resurserna också måste fördelas olika. Det stora felet med Moderaternas förslag är inte ADHD-screeningen i sig, utan att de samtidigt bedriver en politik som leder i rakt motsatta riktningen, med mindre resurser till barn- och ungdomspsykiatrin. En politik som gör att fler unga får vänta allt längre med att få sin diagnos, som får BUP-personal att bryta ihop i gråt.

Det är det verkliga problemet.

Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden.