M-förslagen kommer inte att främja integrationen

Alliansregeringen försämrade sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna i den uttalade avsikten att göra det ekonomiskt obekvämt att vara sjuk och arbetslös. Då skulle folk snabbare söka sig tillbaka till arbetslivet.

Under det låg föreställningen att det var brist på arbetsvilja som gjorde att folk var långvarigt sjuka eller arbetslösa. Och denna brist ansågs bero på ”för generösa” ersättningar.

Men långtidsarbetslösheten har ökat, inte minskat; huvudskälet är att en ökande andel har otillräckliga kvalifikationer i förhållande till arbetslivets krav. Och sjukförsäkringen – ja den är en enda lång eländeshistoria om allvarligt sjuka människor som Försäkringskassan hänvisar till jobb som inte finns, och som blir beroende av anhöriga eller kommunens försörjningsstöd.

Det är inte fel att ställa krav på arbetslösa, och det har det gjorts långt före Alliansens så kallade arbetslinje. Men arbetslöshet beror, som sagt, främst på hur arbetsmarknaden ser ut, inte på hur stor arbetslöshetsersättningen är.

Det är inte fel att ställa krav på arbetslösa, och det har det gjorts långt före Alliansens så kallade arbetslinje. Men arbetslöshet beror, som sagt, främst på hur arbetsmarknaden ser ut, inte på hur stor arbetslöshetsersättningen är. Är det lågkonjunktur krävs det åtgärder från stat och kommun för att få fram nya jobb, som offentliga investeringar i exempelvis byggande, tillfälliga konsumtionsstöd typ extra barnbidrag, eller stöd till företag. Är orsaken bristande kvalifikationer hos den enskilde handlar det om åtgärder som stärker kompetensen, som utbildning av olika slag.

Men Moderaterna fortsätter idogt att föreslå nya försämringar av ersättningarna, och har nu i (o)skön förening med Sverigedemokraterna utvidgat idéerna till att gälla stödet till nyanlända invandrare. Enligt M ska enbart etableringsstöd utgå till nyanlända, dock under fem år, och alla kompletterande stöd avskaffas.

Att förlänga det statliga etableringsstödet är i och för sig vettigt. Två år, som nu, är för kort tid för att majoriteten ska ha kunnat få arbete; det betyder att kostnaderna för försörjningen hamnar på kommunerna. Eftersom migrationspolitiken är statligt beslutad är det rimligt att staten tar det ekonomiska ansvaret för etableringsfasen.

Att låta nyinvandrade leva i ytterligt knappa omständigheter i fem år, dessutom med ett antal hårda prestationskrav – vars uppfyllande inte verkar medföra någon form av ekonomiska lättnader – är däremot bara att skapa ett parallellsamhälle av människor i markerat annorlunda villkor än alla andra. Någon egen bostad lär, exempelvis, inte vara möjligt att skaffa.

Det känns inte integrationsbefrämjande.

Det är givetvis inte fel att ställa krav på nyanlända, lika litet som det är fel att ställa krav på arbetslösa. Eller vad det beträffar på folk som redan har jobb.

Men kraven ska vara sådana att de är möjliga att uppfylla. Det kräver ofta i sin tur att någon, det vill säga stat/kommun, ordnar sådana möjligheter. Man kan kräva av lågt utbildade arbetslösa likaväl som av nyinvandrade att de på olika sätt bättrar på sina kvalifikationer, men då ska det också finnas reala möjligheter till det.

Om det säger det moderata programmet så gott som ingenting. Allt handlar om krav på den enskilde, inte på vad som krävs av samhälle och politik för att den enskilde ska kunna göra sin del.

Vidare är det elementär psykologi att det är lättare att möta kraven på egna stora ansträngningar om man inte samtidigt måste kämpa med ekonomisk knapphet och stora osäkerheter inför framtiden. Risker finns dessutom att (för) hårda villkor skapar incitament för svartjobb eller andra illegala aktiviteter. Vi har exempel på det…

Vi kan givetvis diskutera utformningen av det ekonomiska stödet till nyinvandrade, och vi måste inte utgå från att dagens former är optimala. Men M-programmet ger intrycket att utgångspunkten varit att med hårda ekonomiska villkor avskräcka asylsökande från att alls komma hit, inte att forma villkor för en välfungerande integration av dem som får stanna. Moderaternas lösningar är till dominerande del repressiva, inte möjliggörande.

Våra svenska välfärdssystem ger både rättigheter och skyldigheter, främst den att betala skatt (och det kunde Moderaterna gärna betona även för andra än nyanlända invandrare, och gärna låta bli att sabotera med diverse avdragsmöjligheter). Så det kan kanske låta bestickande att invandrade inte ska få del av välfärden förrän de börjat betala skatt till den.

Men då har vi ju det där med välfärdssystemens roll som möjliggörare. Det är ett svenskt intresse att nya invandrade inte bara i största allmänhet har jobb, utan att de kan få bra jobb, jobb som ger en lön som går att leva hyggligt på – och som gör att den skatt de betalar täcker kostnaderna för den sociala välfärd de har rätt till. Men att leva under hårt pressade och mycket särskiljande villkor är tvärt emot vad Moderaterna tror något som begränsar, inte öppnar, möjligheter.

Det är värt att betala så att säga litet i förskott för att ge invandrade möjligheter att bli goda skattebetalare i framtiden. Och dumt att sabba det genom villkor som innebär att många kommer att bidra mycket mindre till välfärden än vad de annars kunde gjort.