Lisa Nåbo: Polisen subventionerar privata HVB-hemmets vinster

I mitt jobb som polisaspirant får jag och mina kollegor hantera allt som inte resten av myndighetssverige klarar av att hantera. Vi är samhällets sista försvarslinje. När inte ens polisen räcker till så blir det kaos.

För många har tilltron till Polisen och samhället eroderat bort. De mödar sig inte att ringa Polisen när de får mobilen stulen eller ett knytnäveslag på krogen. De tror att sannolikheten att mobilen återfås eller att förövaren kommer bli dömd är obefintlig. 

För varje polisanmälan där förundersökning läggs ner utan att polisen hinner ta sig tiden att kolla övervakningskameror minskar tilltron till systemet. De flesta förstår att grova våldsbrott prioriteras före en stöld där ingen kommit till fysisk skada. Men samhällskontraktet naggas i kanten. Varför ska jag göra rätt för mig när andra kommer undan utan att göra det?

Att göra rätt för sig. Sedan en tid tillbaka har jag och mina kollegor återkommande tillkallats till ett privat HVB-hem. Den lilla personalstyrkan på boendet klarar inte av att hantera en utåtagerande pojke med autism. Efter en tid har jag insett ett mönster. Det är bara det privata hemmet vi nästintill haft skytteltrafik till. De kommunala stödboendena som byggt upp en organisation för att hantera barn med särskilda behov hör vi sällan av.

Det är också en politisk prioritering man kan göra. Poliser som avlastar privata företag inom välfärden för att de skär ner på personalstyrkan. De är för få och oftast saknar de behörighet att hantera brukare som inte kan kontrollera sig själva. Polisen kommer dit, tar med sig den utåtagerande brukaren till stationen som sedan får gå när hen lugnat ner sig. Och så upprepas det hela efter en dag eller två. Kan någon påminna mig vad vi betalar HVB-hemmet för? Är det inte poängen med HVB-hemmen att de ska ha kompetensen för att hantera detta själva?

I stället för att utreda stölder och misshandel blir vi poliser allt ifrån vårdare till psykiatriker när samhällets övriga försvarslinjer fallerar. För att allt som kan ska privatiseras. För att pengarna inte räcker till. För att vi inte klarar av att tänka två steg fram. Det är inte poliser som behövs när en ung pojke med autism får ett vredesutbrott och vill skada sig själv. Det är inte vad vi utbildas för, det finns andra som kan det bättre och som kan bidra till en långsiktig lösning. Några timmar inlåst i Polisens arrest för något som är den del av ens diagnos hjälper ingen i längden.

Det är nästan som om högern tror att den svenska exceptionalismen, det här lilla landet som åstadkommit så mycket, ska kunna kompensera för marknadens centrifugalkrafter. Visst att vinstintresset kan antas leda till att man skär ner på personalstyrkan och sänker behörighetskraven för att minska de fasta kostnaderna. Men inte i Sverige för här är företagare snälla. Eller nåt sånt.

Sveriges framgångar bygger inte på att vi som individer är överlägsna andra länders invånare. Inte heller är det för att vår natur ger oss superkrafter andra saknar. Våra framgångar har byggt på att vi skapar ett välfärdssamhälle där vi utformat systemen så att så många som möjligt ska bli vinnare. Inte några enskilda företag och riskkapitalbolag. Att släppa in marknadskrafterna i välfärden är det mest naivt svenska vi gjort. Det är hög tid att vi återigen har en debatt om vad välfärden är till för. 

Och om det är rimligt att polisen i stället för att utreda och förhindra brott ska agera gratis personal åt HVB-hem som vill göra sig en hacka på för få personal.

Lisa Nåbo är ordförande för SSU