Lisa Nåbo: Locka in pojkarna på yrkesutbildningar i stället för till gängen
Om morgnarna utspelar sig numera ett slags skådespel. Våldet som utspelat sig under natten ska rapporteras – likt väderleksrapporten räknas de nya dåden upp på tv:n eller i notiserna på telefonen. Vid det här laget är det ett skådespel vi alla spelar med i. Man reagerar mindre och mindre. Det är en del av det nya normala.
En natt häromveckan sprängdes ett flerfamiljshus i Linköping, i det område jag vuxit upp i. Fasaden är bortblåst – man ser rakt in i trapphuset. Känslorna bubblar inom en. Ilska, sorg, uppgivenhet. Känslan av vanmakt.
Fenomenet är inte nytt men känslan är att det grova våldet har eskalerat bortom all kontroll. Bomber och skottlossningar skördar offer nu också bland allmänheten som kommer i kläm mellan gängens konflikter. Det är en mörk bild av samhällsutvecklingen i Sverige. Det är ett underbetyg för vår demokrati och samhällets institutioner.
Jag önskar att det hade manat till eftertanke hos de som bestämmer, men nej. Kommunerna och regionerna som ansvarar för de brottsförebyggande åtgärderna tvingas gå på svältkur.
Det är svårt att förstå den politiska debatten. På regeringen framstår det som om de inte hängt med. Polisen har växt i rekordfart, vi har nu fler poliser i förhållande till befolkningens storlek än någonsin tidigare. Straffskärpningar levererades av den förra regeringen på löpande band. När regeringen nu lägger fram propositioner så är det lagförslag S valde att utreda.
Högerregeringen har inte kommit med en enda ny kriminalpolitisk idé, men låtsas som att det är nu när de bestämmer som staten kommer satsa på fler poliser och skärpta straff. Hallå, var har ni varit de senaste sex åren?
Vi har överfulla häkten och överfulla fängelser. Rättsväsendet hinner inte med rättegångar. Det blir bara värre. Jag önskar att det hade manat till eftertanke hos de som bestämmer, men nej. Kommunerna och regionerna som ansvarar för de brottsförebyggande åtgärderna tvingas gå på svältkur. Segregationen förvärras genom obefintlig bostadspolitik.
Vad är egentligen planen? Vi har en höger som har gett upp hoppet om unga pojkar. Lyssnar vi på högerdebattörer så spelar det inte någon roll om vi satsar på fler ledare inom ungdomsidrotten eller mer personal i skolan som kan fånga upp elever som har det tufft. Allt är ju redan så lätt för unga och alla har ju samma möjligheter! Ingen behöver ju betala för att gå i skolan i Sverige… Men när pojkarna väl börjar begå brott i jakten på pengar och status, då ska vi lägga stora resurser på att lagföra dem och låsa in dem ett tag. Sedan då?
Ja, sedan kommer de här unga männen som aldrig gått klart gymnasiet ut efter att ha varit frihetsberövade i deras mest formativa år och ska göra vad? Möjligheten till att studera på komvux erbjuds av kriminalvården, men få av de här ”tuffa” killarna tar den chansen. Det finns inte i deras värld samtidigt som en gymnasieutbildning är en förutsättning för att få jobb i dagens Sverige.
Varför släpper vi ut några av Sveriges farligaste människor utan någon riktig plan för hur de ska återanpassas till samhället och leva ett liv fritt från kriminalitet?
Det kanske inte är så konstigt att de som inte har något hopp om akademiska framgångar skiter i ett samhälle som nedvärderar arbetare.
Jag började gymnasiet samtidigt som alliansregeringen avskaffade kravet på högskolebehörighet för gymnasiets yrkesutbildningar. Den nedvärdering av yrkesutbildningar det innebar avskräckte inte bara eleverna, det skickade en tydlig signal. Bara dumma människor väljer ett liv som arbetare.
Det kanske inte är så konstigt att de som inte har något hopp om akademiska framgångar skiter i ett samhälle som nedvärderar arbetare. Det är dags att uppvärdera hederliga arbetaryrken och yrkesutbildningarna.
Att bidra till samhället. Bygga välstånd, ta hand om varandra, få samhället att funka. Locka in de unga pojkarna på yrkesutbildningar, i stället för in i gängen.
Lisa Nåbo är ordförande SSU
