Linda Larsson: Varför älskar alla demokratin – men föraktar oss förtroendevalda?
Förra veckan firade Värmland demokratins 100-årsjubileum. Vi hade besök av ”Demokratistugan” på torget och jag deltog i en paneldiskussion om demokrati tillsammans med andra lokalpolitiker, regionala företrädare och riksdagsledamöter från olika partier.
Vi ägnade en del av tiden åt att diskutera hur vi kan engagera fler och hur vi upplever situationen i de politiska partierna. Många vittnade om att det finns ett stort samhällsengagemang, men beskrev också en ganska dyster verklighet med allt färre som blir medlemmar i partierna och få som känner sig kallade att ta ett politiskt uppdrag.
Vi talade även om den allt hårdare ton som många upplever i det politiska samtalet, om hot, hat och trakasserier framför allt via sociala medier. Jag kunde inte låta bli att ställa mig frågan – varför älskar vi demokratin men inte dem som bär upp densamma? Jag kan konstatera att vi ”demokratiälskare” nog brustit i att tala om vikten av de politiska uppdragen och att jag som är heltidsarvoderad faktiskt är en av få och att de allra flesta förtroendevalda är fritidspolitiker. De är lärare, studenter, pensionärer, butiksbiträden eller servitriser, så som jag var tidigare. Varför talar vi inte med stolthet om det viktiga uppdraget som samhällsbyggare? Skäms vi kanske över att stå upp för det när politikerföraktet pyser fram under afterwork med arbetskollegorna?
Ibland tänker jag att vi är för få förtroendevalda. En iakttagelse jag gjort under pandemin är att den snabba digitaliseringen av det politiska livet inneburit sänkta trösklar och en lättare väg till att engagera sig i ett politiskt parti.
Vi diskuterade även svårigheterna för partierna att vara ute på skolorna, på arbetsplatserna, stå utanför butikerna… Var får vi synas och träffa medborgarna?
I Karlstad driver vi socialdemokrater frågan om att ge de förtroendevalda och partierna en tydligare roll i anslutning till medborgardialoger. Vi upplever ett slags ”beröringsskräck” med de politiska partierna från kommunens sida, trots att vi har en parlamentarisk demokrati där partierna är själva grunden för det demokratiska engagemanget.
Jag tror att vi måste hitta sätt att uppvärdera de politiska förtroendeuppdragen.
Jag tror att vi måste hitta sätt att uppvärdera de politiska förtroendeuppdragen till att faktiskt utgöra en merit på sitt CV. Varför inte ett nationellt mål om att en viss procent av befolkningen ska ha innehaft ett politiskt förtroendeuppdrag någon gång i livet?
Sedan måste vi ju förstås ha roligt ihop i partiet också. Det politiska engagemanget har en viktig social dimension och vi längtar nu efter att få umgås och ha fysiska möten.
Kan alla identifiera sig med Socialdemokraterna? Jag tror inte det. Det finns en utmaning i dag om vi ser på sammansättningen av partiets medlemmar och de väljare vi vill attrahera.
Jag försöker jobba med den utmaningen genom att bjuda på mig själv som person och visa upp mina andra intressen. Vem är Linda? En 40-årig nygift småbarnsmamma som älskar träning, matlagning, konst och annan kultur. Jag är övertygad om att vi måste bli mer personliga för att nya väljargrupper ska kunna identifiera sig med oss. Sen måste inte alla förtroendevalda vara lika personliga. Jag är fullt medveten om att många partivänner tycker det är svårt och kanske lite olustigt med personlig profilering. Vi har olika styrkor och vi får hjälpas åt att lyfta varandra.
Jag är stolt över att vara förtroendevald och göra en insats för partiet, för Karlstads utveckling och för demokratin. Vi får aldrig acceptera det som till vardags kallas ”politikerföraktet”. För vad är alternativet?
Linda Larsson (S) är kommunalråd i Karlstad
