”Liberala värderingar” – vad betyder det för pensionen?

Den liberala partiledningens argument för att i praktiken säga nej till fortsatt samverkan med Socialdemokraterna är att ”det finns inga framtidsvisioner i det samarbetet”.

Det kan man i och för sig hålla med om. Januariavtalet har förblivit en kompromissprodukt, eller rakt på sak kohandelsprodukt, för att få fram en regering efter 2018 års val. Men det har inte lett till något fortsatt, fördjupat samarbete för att utveckla en mer sammanhållen linje kring det som gjorde att avtalet alls blev till: ett alternativ till en högerregering stödd på SD.

För enda sättet att långsiktigt hålla SD utanför regeringsinflytande, det är utveckla en politik som adresserar de problem som är orsaken till att så många väljare dras till högerpopulismen – en politik som är trovärdig men tar sin utgångspunkt i andra problemförklaringar än SDs.

Men, som sagt, något samarbete kring en sådan politikutveckling har det inte blivit. Och inte ens med bästa vilja i världen kan man tycka att Liberalerna ens försökt bidra till det. Beror det på att oviljan mot Socialdemokraterna går alltför djupt? Eller på att Liberalerna faktiskt inte verkar ha så värst mycket idéer om hur ett sådant alternativ skulle se ut?

Några mer uttalade framtidsvisioner är svårt att hitta hos Liberalerna i dag. Att bara upprepa ”liberala värderingar” som ett mantra räcker inte. För vad betyder ”liberala värderingar” konkret för, exempelvis, pensionsfrågan? Eller för åtgärder mot arbetslivskriminaliteten, med dess hårda exploatering av människor? Eller för frågan om var vi ska ta de stora resursökningar som krävs för att klara sjukvård och äldreomsorg åren efter covid-19, med de jättelika hål den slagit i statsfinanserna?

Just nu formas ett rent högerblock, bestående av M, KD och SD, med djupt konservativa värderingar. Att tro att ett litet liberalt parti, som i bästa fall kan räkna med ett valresultat strax över fyra procent och med svagt utvecklad egen politik, skulle kunna rida spärr mot styrkan i den konstellationen är naivt.

Det är över huvud taget förbryllande att Liberalerna – eller åtminstone dess partiledning – inte tycks se eller förstå att det gamla borgerliga blocket har splittrats, att det moderata parti som en gång kallade sig liberalkonservativt inte längre finns utan blivit ett rent högerparti. Och att det alltså är en helt annan typ av moderatledd regering än Alliansen som ligger i korten inför nästa års val.

Men kanske är siktet så blockerat av oviljan mot socialdemokratin att den hindrar förståelsen för vad som nu växer fram på högerkanten? För uppenbart är det så att Liberalerna visserligen grimaserar inför nödvändigheten att samtala med SD, men att det ändå verkar som en mindre bitter kalk att svälja an samarbete med Socialdemokraterna.

Bakom det kan man misstänka den gamla vanliga frågan om den ekonomiska ojämlikheten, både vad gäller pengar och makt. Den har alltid varit det verkligt särskiljande mellan liberalism och soclaldemokrati, om än med varierande styrka över tid.

På socialliberalismens tid kunde det gamla Folkpartiet stå upp både för omfördelande ekonomisk politik och för kollektivavtal och arbetsrättslagstiftning. När marknadsliberalismen växte i styrka försvann mycket av den förståelsen, men samtidigt drevs socialdemokratin på defensiven både vad gäller ekonomisk omfördelning och villkoren i arbetslivet.

Men nu rycker frågorna kring ekonomisk ojämlikhet och ekonomisk makt återigen fram i debatten, helt enkelt därför att ojämlikhetsproblemen vuxit så kraftigt att det inte går att blunda för dem.

Att mycket av det kan förklaras med marknadsliberalismens tillkortakommanden – och oförmåga att skilja på affärsintressen och medborgarintressen – lyfts allt mer i debatten. Begreppet ”klass” och ”klasskillnader” börjar rent av ta plats i den politiska debatten igen, och de orimliga arbetsvillkoren inom ett antal branscher förut hyllade för sin modernitet granskas allt mer kritiskt.

Det finns liberaler som åtminstone delvis förstått de här problemen, men lika uppenbart är det många som inte gör det. Och ser kritiken mot dem inte som ett uttryck för samhällsbrister som borde åtgärdas, utan som uttryck för någon farlig sorts ”socialism”, som till varje pris måste stoppas.

Vi är i ett läge där högerkrafterna växer, samtidigt som klassiska vänsterfrågor allt mer tränger sig fram. I det läget måste liberala partier välja vem man mest sympatiserar med. Majoriteten av Liberalernas partistyrelse väljer uppenbart högern.

Det är oroande, och litet sorgligt för oss som haft respekt för både de gamla rösträttsliberalerna och de gamla socialliberalerna. Samtidigt kan man tycka att socialdemokratins rörelsefrihet faktiskt ökar. Det finns inga nämnvärda skäl längre att gå med på förhandlingslösningar som direkt går emot de egna väljarna och de egna värderingarna (och som ofta nog varit sakligt dumma, dessutom).

Snarare ökar både friheten och anledningarna att formulera våra egna lösningar. Och driva dem offensivt.