Lena Hallengren: Ett år har gått

Det har gått ett år sedan valet. Ett år sedan Ulf Kristerssons moderater fick kliva ner på bronspallen och lämna plats för Sverigedemokraterna som Sveriges näst största parti. I riksdagsarbetet märks det inte bara i att det nu är Sverigedemokraterna som får husera i förstakammarsalen, som är förbehållen riksdagens näst största parti. Det märks på flera vis. 

Det märks på den politiska inriktningen. SD-regeringen prioriterar att utreda angiverilag och på tänkbara sätt att omöjliggöra för oppositionen att finansiera sin verksamhet. De lägger miljarder på att öka de fossila utsläppen och på att sänka priset på snus. Det blir inte fler utbildningsplatser och ingen skola utan vinstintresse men väl en gentemot kommande generationer tondöv klimatpolitik, en patriarkal utrikespolitik och neddragningar i välfärden. Det blir satsningar på den som har råd att renovera sitt kök samtidigt som fler och fler har svårt att sätta mat på borden. Och var är de politiska förslagen för att få stopp på skjutningar och sprängningar? Det var ju kanske den fråga som gav högersidan de avgörande rösterna. 

Det märks på tonen. Att ogenerat uttrycka hat och uppmana till fler koranbränningar skadar förtroendet för politiken i Sverige och för Sverige i världen. Att dessutom hänvisa till yttrandefriheten är att spotta på den demokratiska kamp som arbetarrörelsen och liberala krafter bedrivit sedan slutet på 1800-talet. Att SD-politiker uppmanar till att ”krossa sosseriet” är ytterligare ett tecken på att hatkampanjandet inte bara är yta utan en stark drivkraft. Det är också uppenbart att högt uppsatta SD-företrädare med sitt agerande legitimerar så många fler att hata, hota och skrämmas på grund av etnisk tillhörighet, partitillhörighet eller sexuell läggning. Behöver jag tillägga att en hatisk retorik upplevs hotfull utan att hoten uttalas direkt? Jag är stolt över den socialdemokratiska riksdagsgruppen som inte svarar med samma mynt utan fortsatt tror på ordets makt och parlamentariska verktyg. 

Redan förra mandatperioden kröp moderaterna ur olika beredningar och parlamentariska kommittéer. För att i stället anpassa sig till SDs politik, retorik och strategi. 

Lena Hallengren

Det märks på avståndet partierna emellan. Jag minns så väl dialogerna som fanns tidigare i riksdagskafét, på resor, i lunchrummet och utanför utskotten. Samtal mellan partier. För att förstå oppositionen och försöka påverka majoriteten. Många är de riksdagskollegor från andra partier som bidragit till att riksdagen varit en plats där förändring varit möjlig. Men det känns helt annorlunda i dag. Redan förra mandatperioden kröp moderaterna ur olika beredningar och parlamentariska kommittéer. För att i stället anpassa sig till SDs politik, retorik och strategi. Så nu blir det inga breda överenskommelser, om inte Socialdemokraterna ansluter till Tidögängets högerpolitik som Ulf Kristersson så generöst erbjuder. Nu blir det inga handslag för långsiktiga satsningar – det som näringslivet, energisektorn, klimatet och välfärden så väl behöver. Statsministern nöjer sig helt enkelt med att i denna svåra tid hålla Jimmie Åkesson hårt i handen. 

Det märks också på avståndet människor emellan. Rädsla, oro och bristande tillit smyger sig in mellan oss. Det krävs mod att säga sin mening när föreningsstödet kan dras undan. Det krävs mod att protestera mot kränkande behandling när den kränkande behandlingen kommer från de som bestämmer. Det krävs mod av journalister att granska makten också när makten är aggressiv och följer upp granskande journalistik och raka frågor med hat, hot och mejlstormar. Det krävs en modig arbetarrörelse. Vi behövs. Ingen annan kan stå emot de krafter som nu växer.

Lena Hallengren (S) är gruppledare i riksdagen