Annons:
Annons:

Lawen Redar: Veckan då Sverige lät Erdoğan sätta dagordningen

Klyschan att vi alla har vaknat upp till en ny verklighet är sann. Mitt under pågående Nato-
ansökningsförfarande befinner jag mig i Tallinn, Estland, på en utbildningsresa anordnad av Sweden-Estonia Cooperation Fund för att lära mig mer om de baltiska staternas politik, ekonomi och säkerhetssituation med anledning av kriget i Ukraina. 

I den svenska Natodebatten råder fortfarande analyser märkta av kallakriget-dualitet, alternativt som Hynek Pallas skriver i Göteborgsposten ”… att Sverige nu står vid vägskälet, redo att sälja sin själ till satan.”

Präglade av den historiska erfarenheten av att vara ockuperade, är debatten i Estland förstås en helt annan. 

Det var den nuvarande premiärministern Kaja Kallas far, Estlands dåvarande utrikesminister, som hastigast efter Sovjetunionens fall och landets frigörelse initierade processen att få in Estland i Nato. Många undrade varför man behövde det när Ryssland inte längre var ett territoriellt säkerhetshot. 

Svaret var att Ryssland inte är en stabil granne förrän landet blivit en demokrati som gjort upp med sin historia. 

Sedan den ryska invasionen av Ukraina tycker man att EU- länderna slutligen kommit närmare den estniska synen på Ryssland. Estland har i snart ett decennium, framför allt efter Rysslands intåg i Syrien, varnat för en allt mer labil granne med allvarliga säkerhetspolitiska tendenser till en nästintill oförstående västvärld. 

Det är därför inte förvånande att Estland har varit en av de mest pådrivande länderna för kollektiva EU-sanktioner och ett totalstopp av den ryska gasen och oljan. 

Deltagarna på utbildningsprogrammet vittnar om hur de estniska hushållens värme upphör under dagen som en samhällelig sympatihandling mot den ryska krigskassan. De baltiska länderna var också först med att skicka luft- och pansarvärnsrobotar till Ukraina. Inofficiella siffror anger att landet avyttrat över 30 procent av den egna krigsmaterielen till Ukrainas försvar. 

Det kanske mest intressanta passet under utbildningsdagarna var samtalet med Estlands före detta president Kersti Kaljulaid som inledde sitt anförande med att tacka Sverige för att vi nu ansöker om att gå med i Nato. 

Frågan har en oerhörd betydelse för de baltiska ländernas säkerhets- och försvarsförmåga samt den geopolitiska utvecklingen i Östersjön med anledning av kriget. Den socialdemokratiska kursomläggningen måste ses utifrån fler perspektiv än den rent inhemska, i Estland menar man att detta möjliggör en gemensam säkerhet som förstärker fronten mot en krigförande diktaturs expansionsplaner. 

”I försvaret av demokratin kan inte kompromisser göras”, säger Kaljulaid.    

Självfallet kunde Sveriges och Finlands ansökningsförfarande inte komma lägligare för en annan regims cyniska maktspel. Turkiets president som lider av utländska sanktioner, amerikanskt vapen-
embargo sedan 2020, historiskt hög inflation, ekonomisk kris och de lägsta opinionssiffrorna han någonsin har haft innebär förstås att han skapar förutsättningar för ett förhandlingsläge. 

Genom att kategorisera Sverige och Finland som ”omöjliga länder” för Turkiet att acceptera i Nato pressar han president Biden om det amerikanska vapenembargot samtidigt som han med ett eventuellt godkännande av Sverige och Finland i Nato kan pressa Putin om ytterligare territoriell makt i norra Syrien. Sverige och Finland används som brickor i ett globalt spel vilket vittnar om den nya säkerhetsordning vi alla har att förhålla oss till. 

Natoländernas behövliga front mot Rysslands krigsförande regim och den uppenbara irritationen över Turkiets förhandlingsspel i denna säkerhetssituation tycks enbart vara föremål för politiska analyser i den amerikanska, tyska och franska debatten. 

Väl hemma i Sverige chockeras jag över den intellektuella handfallenhet media denna vecka har uppvisat, som tycks ha köpt Erdogans polariserande strategi med hull och hår. 

Analyserna duggar tätt om hur kurder i Sverige och Finland utgör ett politiskt problem och därmed omöjliga länder för Turkiet att godkänna i Nato. 

För att garantera svensk och europeisk säkerhet kommer det inte att räcka med ett Natomedlemskap. 

Den här veckan visar att vi uppenbarligen har mycket kvar att lära vad gäller intressebaserade påfrestningar och diktaturers polariserande beteenden mot demokratier.  

Lawen Redar är kulturpolitisk talesperson för Socialdemokraterna och riksdagsledamot