Lawen Redar: En klassmedveten invandringspolitik är materiell antirasism

Replik: I ett öppet brev, undertecknad socialdemokratiska partikamrater, beskrivs arbetet som jag har fått leda kring språklig sammanhållning som ensidig kring invandringen. Det beskrivs även att ensidigheten riskerar att spä på vardagsrasismen. Jag skulle vilja bemöta argumentationen och beskriva den målkonflikt som debattörerna medvetet inte vill utveckla. 

Arbetsgruppen jag har lett har inte haft i uppdrag att beskriva invandringens, eller för den delen välfärdsstatens, samhälleliga eller mänskliga framgångar. Analysen tar avstamp i en genomliberaliserad ekonomisk ordning i kombination med ett högt mottagande som gör hundratusentals svenskar med utrikesbakgrund till ett B-lag i det svenska samhället. Den materiella polariseringen som kommer till uttryck genom långvarig arbetslöshet, cementerade låginkomsttagarområden, trångboddhet, svagt språk, undermåliga skolresultat samt allt fler unga som ersätter de demokratiska samhällsmålen med kriminalitet, missbruk eller religiös radikalisering, kan ingen retorik i världen ändra på. 

I dag är 453 100 människor arbetslösa.^[1] Bland inrikesfödda uppgick arbetslösheten till 4,4 procent medan den bland utrikesfödda uppgick till 18,4 procent.^[2] Bryter man ner siffrorna än mer är arbetslösheten som värst bland utomeuropeiskt födda svenskar som har låg utbildningsbakgrund och begränsade språkkunskaper. Den omfördelande välfärden hade kunnat motverka en sådan ordning men i stället råder ovilja att fördela resurser via den ekonomiska strukturen. 

Den gemensamma och solidariska välfärden inom skola, vård och omsorg håller i stället på att bli två olika välfärdsstater i ett och samma land. Det handlar bland annat om den privata driften av välfärden och de privata sjukförsäkringarna. Tittar man ännu närmare på vilka grupper som tecknar välfärdsförsäkringar är det inte längre enbart höginkomsttagare, utan även inrikesfödda arbetare och friska personer. När dessa grupper försvinner från den gemensamma välfärden försvagas egenintresset att lösa välfärdens brister och i förlängningen identiteten i ett gemensamt samhälle. På allt färre platser i vårt land möts rika och fattiga, inrikes- och utrikesfödda. 

Debattörerna tycks hålla med om att integrationen i Sverige ska leda till att människor kommer ikapp ekonomiskt, socialt och språkligt. Trots detta framträder en oförståelse inför vad som driver på utvecklingen av eftersatta bostadsområden som i sig hämmar och begränsar nyanländas möjligheter att bli likvärdiga samhällsmedborgare.   

Att nyanlända själva under asyltiden, i stället för statliga mottagarcenter och integrationsfrämjande kommunplacering, får välja var man ska bo har resulterat i att en majoritet flyttar till anhöriga i utsatta områden i ett fåtal kommuner. Samtliga av dessa kommuner, utom Huddinge, har i dag flera områden med allvarliga socioekonomiska utmaningar. I Botkyrka kommun bodde år 2020 hälften av kommuninvånarna i områden med socioekonomiska utmaningar och i Göteborg, Malmö, Huddinge, Borås och Södertälje mellan cirka 20–30 procent av invånarna. 

Jag har tagit intryck av den norska integrationspolitiken där nyanlända erbjuds, efter en utbildnings- och arbetsmarknadskartläggning på mottagarcenter, en kommunplacering som varken kan avvisas eller överklagas men där språkprogressionen och arbetsmarknadsintegrationen väsentligen främjas. Det är troligen orsaken till varför mer än 80 procent bor kvar efter etableringsfasen då man själv får välja. Materiellt goda villkor, bra förskolor, arbetsmarknadsmöjligheter och goda boendevillkor som staten beslutar är i förlängningen en bättre integrationspolitik än den icke kontrollerade som innebär att nyanlända hamnar i utsatta områden men senare flyttar, om de ekonomiska villkoren tillåter.  

Men enbart en kontrollerad integrationsprocess är inte tillräckligt för att åstadkomma ökad sammanhållning, vilket man inser om man fördjupar sig i Polisens lista över Sveriges 59 utsatta områden. I dessa områden har 70–90 procent av invånarna utländsk bakgrund. Tre av tio barn går ut grundskolan utan gymnasiebehörighet. Av den vuxna populationen saknar en av fyra gymnasieutbildning och ungefär 40 procent i åldrarna 20–64 år förvärvsarbetar inte. Detta medför en sådan materiell eftersatthet att det offentliga inte längre kan kompensera för behoven. 

En rektor i Angered beskriver för mig att inget barn på hela förskolan har ett åldersadekvat språk. Högstadieelever i Järva beskriver att de saknar tillhörighetskänsla i landet de är födda och uppvuxna i. De utrikesfödda föräldrarnas språkprogression hämmas av att inte ha en enda svenskfödd granne eller vän, vilket uttrycktes på medborgarmötet arbetsgruppen hade i Skäggetorp i Linköping. 

Att motverka cementeringen av dessa boende- och sociala villkor borde egentligen engagera alla. Den som förespråkar en liberalare migrationslagstiftning och frihetlig integrationsprocess bär därför ansvaret att beskriva var nyanlända ska bo, hur integrationsprocessen ska främjas och hur detta inte ska ha en negativ inverkan på de redan utsatta områdena. Detta är den målkonflikt som jag vill att partikamrater ärligt redogör för. Jag har nämligen inte lyckats övertyga landets mer välbärgade kommuner att ta ett socialt integrationsansvar. Men jag kräver en offensiv ekonomisk politik för att rusta hela Sverige så att den framgångsrika integrationen inte blir en berättelse om fåtalet.   

Den omfattande migrationen borde ha förbättrat Sveriges försörjningskvot. Här finns stor potential för utrikesfödda att stärka svensk ekonomi och möta arbetskraftsbrist i olika sektorer och delar av landet. Men för att den gynnsammare åldersstrukturen ska utnyttjas krävs att etableringen och språkintegrationen fungerar. I annat fall kan förbättringen av försörjningsbalansen utebli och förbytas i sin motsats.  

Avslutningsvis beskriver partikamrater att den retorik arbetsgruppen har skulle spä på vardagsrasismen. Det är en hård anklagelse gentemot en arbetsgrupp vars politiska reformer bygger på att göra etnicitet oviktigt för ens materiella levnadsvillkor i Sverige. Vardagsrasismen blir samhällsfarlig när den växer. Detta sker när man inte lyckas stävja de materiella skillnaderna i levnadsvillkor mellan inrikes- och utrikesfödda svenskar. Eller som Olof Palme sa år 1985: ”Där människor vet att de får jobb, kan försörja sig, känner social trygghet och ser optimistiskt på framtiden – där har rasismen svårt att få något egentligt fotfäste.”

I dag har rasismen fått materiellt fotfäste. Det förklarar Sverigedemokraternas framgångar.  

Lawen Redar
ledde S-arbetsgruppen ”Ökad samhällsgemenskap genom att vi delar ett gemensamt språk”, kulturpolitisk talesperson (S), gruppledare i riksdagens kulturutskott

Läs mer: En positiv bild av invandring saknas

^[1] Mätt enligt AKU vilket motsvarar 7,9 procent av arbetskraften. 

^[2] SCB 2023.